En av de mest delade SvD-artiklarna i helgen var nyheten om att de offentliganställda tjänstemännen i Grekland blir av med sex extra semesterdagar. Dessa infördes för många år sedan som en kompensation för att de anställda tvingades arbeta framför datorskärmar, något som gjorde dem trötta. Många suckar säkert åt denna lustighet, som varandes ännu ett exempel på den flagranta klientelism som genomsyrar det grekiska samhället. Frågan är ju om Grekland någonsin kommer att bli kvitt korruptionen och få ordning på sin havererade ekonomi.

Alla som pekar finger bör dock vara medvetna om att förmåner likt dessa långtifrån är främmande på arbetsmarknaden, inte heller den svenska. Byggnadsarbetarförbundet (liksom Målareförbundet) tog till exempel under en lång rad år ut en så kallad mätningsavgift från sina medlemmar – pengar som skulle täcka fackets kostnader för att registrera ackorden inom branschen. Avgiften avskaffades till slut 2007, efter många års debatt. Då hade byggjobbarna redan haft fasta månadslöner sedan decennier, och någon ackordsmätning skedde inte.

För drygt 20 år sedan, när jag kom som ung och hungrig redigerare till en av Stockholms stora tidningar, var dåvarande ledning i färd med att banta de svällande personalkostnaderna. På denna tid krävdes det en persinalstyrka på över 600 för att få ut en tidning – något som idag klaras av en dryg tredjedel så många. Detta som en följd av den tekniska utvecklingen (och tuffa rationaliseringar).

Men 1990 var Grafikerförbundet fortfarande ett rikt och mäktigt förbund, och att komma på kant med facket kunde i värsta fall innebära att det inte kom ut någon tidning över huvud taget dagen efter. Oenighet med cheferna, eller brist på framgång i löneförhandlningarna, ledde ofta till akut brist på arbetsglädje i sätteriet och tidningens tryckning blev försenad (eller så innehöll den färdiga produkten blanka sidor som inte hunnit bli klara). På tryckeriet kunde det råka trilla ner verktyg på de allra mest oåtkomliga ställen i maskineriet, och kombinerat med bristen på arbetsglädje innebar detta stora förluster för tidningsutgivaren.

Denna närmast gisslanliknande situation fick till följd att grafikerna under sin storhetstid kunde förhandla sig till guldkantade avtal som få grupper på arbetsmarknaden kom i närheten av. Vid storhelgerna, när det behövdes extrapersonal, fick vi intresserade journalister skriva upp oss på en lista – och företagsledningen valde sedan ut det antal som behövdes. På grafikersidan fanns det ingen sådan begränsning – alla hade enligt avtal rätt att att komma in och jobba extra – med dubbel OB-ersättning – oavsett om det fanns behov eller inte. Därför var det knökfullt på redaktionen under vissa storhelger. Långtifrån alla fick plats vid ombrytningsborden i sätteriet, utan fördrev tiden med att fika och se på TV.

Det ryktas till och med att dåvarande administrative chefen efter mycket tuffa förhandlingar till slut lyckades avskaffa det gamla högertrafiktillägget – ett risktillägg som grafikerna uppgavs ha åtnjutit ända sedan vänstertrafiken avskaffades 1967. (Om det stämmer har jag ingen aning om, men det hade inte förvånat, och om inte så är det en bra historia…)

Tidningen gjorde sig av med i princip samtliga grafiker bara några år senare, precis som resten av pressen, i samband med övergång till det som kallades desktop publishing. För Expressen tog det dock ytterligare ett antal år att casha in på den nya tekniken – för där hade grafikerna nämligen livstidsavtal.

Jag har ingen aning om det finns några nutida analogier på den svenska arbetsmarknaden, däremot är den så kallade Göteborgsandan säkert mer utbredd än vad folk tror. I vissa avseenden råder det nog fortfarande rena rama Grekland här i Sverige.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,