Det blir allt svårare att inte förfalla till cynism när det gäller den ständigt svällande avlyssningsskandalen med amerikanska underrättelsetjänsten NSA i förarsätet – fast förstås med benäget bistånd bland annat från Storbritanniens spionorgan GCHQ och svenska FRA.

I måndags startade rättegången i London mot den förra skvallertidningen News of the World, vars chefredaktör står åtalad för att ha avlyssnat ett stort antal brittiska kändisar. Affären slog ner som en bomb när den avslöjades för några år sedan, och har bland annat lett fram till lagförslag för att begränsa pressfriheten i landet.

Men oavsett hur illa man tycker om att skvallertidningar tar bilder i smyg och till och med avlyssnar kändisarnas mobiltelefoner, förbleknar brottet jämfört med vad den brittiska regeringen, i maskopi med USA:s underrättelsetjänst utsatt de egna medborgarna för.

Och här handlar det inte bara om ett par kändisar som får sitt privatliv uthängt, utan alla – inklusive toppolitiker som Angela Merkel. GHCQ och NSA har kunnat avlyssna samtliga samtal, alla mejlkonversationer, banktransaktioner, Googlesökningar och Facebook-konversationer. Kreditkortstransaktioner har sedan länge skeppats i bulk till USA via det så kallade Swift-avtalet, och uppgifter gör till och med gällande att NSA skjutit SSL-protokollet i sank genom att bygga in bakdörrar i kryptot.

I detta läge tycker man möjligtvis att politiker som David Cameron borde visa åtminstone lite ödmjukhet inför det raseri som den anglo-amerikanska massövervakningen gett upphov till, precis som Obama nu gör sitt bästa för att skademinimera.

Men istället går Cameron till förnyad attack mot pressen – inte för att den bedriver avlyssning, utan för att tidningarna skriver om att brittiska och amerikanska myndigheter spionerar på den egna befolkningen. I närmast episk brist på markkontakt, hävdar Cameron på fullt allvar att det hotar nationens säkerhet att hans egna väljare får veta i vilken utsträckning han spionerar på dem.

Samtidigt sitter mannen som satte det hela i rullning, CIA-operatören Edward Snowden, i påtvingad asyl i Moskva, där han fått åtminstone en tillfällig fristad av Rysslands president Vladimir Putin – som tyvärr är den vi kan tacka för att vi idag vet vad vi vet om USA:s avlyssning. Hade inte Rysslands allt mera maktfullkomliga ledare gett Barack Obama fingret när USA krävde Snowden utlämnad, hade vi aldrig heller fått veta den fulla vidden av skandalen.

För vi ska inte glömma bort alla som valde att vända Snowden ryggen i somras, då han förgäves försökte få uppehållstillstånd i ett antal så kallat demokratiska länder. Alla sa nej – inklusive Sverige. Trots alla stolta deklarationer om åsiktsfrihet och öppenhet, hade Bildt och den svenska regeringen inte tvekat en sekund att återigen plocka fram den oranga fångdräkten, handfängsel och vuxenblöja och sätta visselblåsaren på ett plan över Atlanten om Snowden satt sin fot på svensk mark.

Vad man kan konstatera är att det inte är helt lätt att skilja på vän och fiende längre.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,