För ett par dagar jobbade jag på ett inlägg där jag argumenterade rätt hårt – och onödigt raljant – mot beslutet att hänga ut privatpersoner som skrivit hatkommentarer på olika rasistsajter, liksom metodiken för att avanonymisera dessa existenser. Dessutom ställde jag mig frågande till beslutet att samarbeta med en extrem organisation för att vaska fram uppgifterna.

Men sedan satte jag mig och läste. Dels mina egna ord, dels vad de uthängda verkligen hade skrivit – vilket utan tvekan är bland det vidrigaste jag läst. Jag har själv jobbat en hel del med sociala medier, men eftersom jag aldrig själv besöker de sajter som granskats, kom det som en smärre chock att läsa vad ”vanliga” åkeriägare, docenter och andra numera namngivna internettroll egentligen tycker.

Jag insåg plötsligt att jag inte kunde stå för min egen text – som i värsta fall kunde tolkas som att jag gav mitt stöd till rätten att hata fritt bakom anonymitetens skydd. Därför avpublicerade jag inlägget samma dag, och har ägnat den senaste tiden åt att rannsaka min ståndpunkt i frågan för vad journalistikens gränser egentligen går. Och efter att ha lyssnat till Medierna i P1 med Thomas Mattsson i helgen, inser jag att det nog ändå var rätt beslut att jaga ut ett antal av de mest rabiata kommentarsfältherrarna i ljuset.

Eftersom detta är min privata blogg, tar jag mig friheten att flika in en personlig varudeklaration (dagens debattklimat verkar ju kräva det). Ideologiskt står jag med ena benet i liberalismen och med det andra i en socialdemokrati av klassiskt snitt. (I efterhand tycker jag till exempel att idén med löntagarfonder kanske inte var fel, de hade kanske hjälpt till att behålla ett antal numera exporterade arbetstillfällen här hemma i Sverige, men det är ett ämne för ett annat blogginlägg.) Jag brukar aldrig kokettera med min arbetarklassbakgrund, men kan konstatera att jag numera är ganska ensam i mitt skrå med att ha vuxit upp i en familj med en undersköterska till mamma och en pappa som var snickare. Många av mina bästa vänner är ”vanligt folk”, och jag umgås mycket sparsamt med den så kallade medieeliten.

Och: jag föraktar innerligt Sverigedemokraterna och dess fula svans i alla dess bruna nyanser. Det var en katastrof att de kom in i riksdagen 2006 – sedan dess har partiet legat som ett öppet sår i samhällskroppen, en infektion som tyvärr verkar smitta allt fler för varje nytt avslöjande, varje järnrörsskandal eller offentlig avklädning.

Det tragiska är att vi inte verkar hitta något botemedel mot farsoten. Gång på gång avslöjar vi topparna som rasister när de tror att mikrofonen är av – med resultatet att väljarstödet tar ännu ett ett skutt uppåt. Vi petar och gräver i såret, men det enda som händer är att smittan sprids ännu mer.

En mycket stor del av denna smittspridning sker via anhängarnas hatsajter, där en mångtusenhövdad skara av hatkolportörer gör allt i sin makt för att pervertera alla debattämnen till att handla om att det är invandrarnas fel – och samtidigt skrämmer bort alla vettiga röster från diskussionen. Det är en slags välorganiserade huliganer, fast på internet, som även de gömmer sig bakom anonymitetens masker. Detta är partiets egna stormtrupper – och ska man stoppa Sverigedemokraternas framfart är det sannolikt helt rätt analys att det är i just detta träsk vi måste börja rensa upp.

Jag levde fram till helt nyligen i tron att kampen mot SD skulle kunna föras med blanka vapen. Men de senaste dagarna har jag insett att vi nu befinner oss i ett fullskaligt krig – ett kamp där det är viktigare än nånsin att välja sida. Det är vi, det öppna civiliserade samhället, mot Sverigedemokraterna, och det övergripande målet måste vara att besegra dem med alla till buds stående medel – även om det kräver att vi tidvis skaffar oss strange bedfellows.

Om uthängningen av de värsta trollen med namn och bild kan få dem att tystna och krypa tillbaka under sina stenar, eller tänka efter en extra gång innan de hatar loss under skydd av en högst imaginär anonymitet – so be it.

Kommer det då att fungera? Det är jag tyvärr osäker på, men å andra sidan har ingen av de metoder som provats tidigare gett några resultat. Men samtidigt som vi inte får glömma vem som är den verkliga fienden, måste vi undvika att själva förvandlas till monster i kampen mot ondskan.

Med detta sagt checkar jag ut från den här debatten. Skyttegravarna är nu djupt grävda, och kombattanterna på bägge sidor blir allt mer extrema. Att sticka upp huvudet i kulregnet är förenat med livsfara.

In a revolution one wins or dies, if it is a real one.
Che Guevara, Farewell letter to Fidel Castro (1965)