klarabergsleden

Klarabergsgatan hösten 2013. En av de ödsligaste platserna i Stockholm.

Jag såg fram emot Anders Wahlgrens nya dokumentär i två delar, som sändes med början den 29 december (finns fortfarande att se på SVT Play). Det blev tyvärr något av en besvikelse – där Wahlgren för 20 år sedan öppnade ögonen på en ny generation för de vansinniga skövlingar som utfördes i moderismens och massbilismens namn på 50- och 60-talen, ägnade sig Anders Wahlgren denna gång åt omtugg och eget tyckande i största allmänhet, med lite klipp från sin egen tidigare produktion som omväxling. Men någon väg framåt pekades inte ut, trots att Stockholm City fortfarande befinner sig i ett slags efterkrigslimbo. Stadsväven är för länge sedan söndertrasad och rivningsmassorna bortforslade, men det är fortfarande en slags bombad stad vi tvingas leva i.

Wahlgren belyste dock en aspekt av den helgalna citysaneringen – City 67 – som jag inte riktigt uppmärksammat tidigare, nämligen hur illa det hade kunnat bli om Hjalmar Mehr och hans edsvurna män fått fortsätta att lägga Stockholm i ruiner. Klarabergsgatans brutala – och idag helt onödiga – breddning från 9 till 38 meter gjordes exempelvis i syfte att förvandla densamma till en motorväg rakt in till Sergels torg. Den var tänkt att fortsätta med sina 4-6 filer rakt igenom Serafimersjukhuset på Kungsholmen och ner på Norr mälarstrand, som alltså också hade förvandlats till motorled.

Som om inte det räckte påbörjades arbetet med två andra gigantiska trafikleder – dels via tunnelgatan (som också skulle breddas i likhet med Klarabergsgatan), dels en motorväg genom Tegnérlunden i en bro över Sveavägen. En stor del av den befintliga byggnationen på Norrmalm skulle rivas och ersättas med kontorsskrapor och ett 20-tal stora parkeringshus. (På skissen nedan syns hur leden skulle förinta parken vid Norra bantorget.)

Vansinnet stoppades i sista stund, inte på grund av bristande vilja från huliganerna i Stadshuset, utan på att pengarna helt enkelt tog slut.

Modell_City_67

City 67 – det kompletta vansinnet. Här syns den gigantiska Tunnelgatsleden, en fyrfilig motorled som skulle sprängas fram genom Brunkebergsåsen mot Humlegården. Bebyggelsen på Norrmalm skulle rivas och ersättas med parkeringshus i betong.

Idag lever vi i resterna av denna havererade plan för massbilismen – och ingenstans syns spåren tydligare än vid Klarabergsgatan. Denna motorled ligger idag mer eller mindre övergiven, och någon egentlig biltrafik eller köer existerar inte. Det är högst sannolikt mindre biltrafik mellan Drottninggatan och Klarabergsviadukten idag, än det var på 50-talet innan den stora rivningsvågen började.

Ändå finns det inga planer för denna modernistiska ödemark, detta museum över den uteblivna massbilismen som fick politiker i hela Sverige att totalt förlora huvudet och riva sina egna historiska stadskärnor. Det planeras som aldrig förr i Stockholm för nya bostadsområden, men gemensamt för dessa är att alla sker i stadens periferi – aldrig i centrum, där det paradoxalt nog finns plats i överflöd för både ny spännande arkitektur och attraktiva bostäder. Vid Brunkebergstorg, som jag skrivit om förut, och i kvarteren ner mot Tegelbacken finns stora möjligheter att blåsa nytt liv i city.

Alla dessa onödiga gatubreddningar, som gjordes i väntan på de nya trafiklederna, hade kunnat rullats tillbaka – med resultat att nya täta stadskvarter med bostäder kunnat återuppstå i Stockholms mest centrala lägen. Regeringsgatan, Jakobsgatan, Klarabergsgatan – exemplen är många på trafikleder som nästan inte har någon trafik längre och därför utan större problem skulle kunna tas bort. Liksom tunnlarna genom City och trafiklederna som spärrar av gångstråken runt Tegelbacken, helt utan någon egentlig nytta.

Ändå händer det – ingenting. Jag misstänker att det fortfarande efter alla dessa år handlar om en slags förträngning, att det tar emot att erkänna vansinnet med att lägga en välbevarad, historisk stad i ruiner helt utan anledning.

Intressant?
Andra bloggar om , , ,