sharon

Ariel Sharon. Foto: WIkipedia

Israels omstridde premiärminister Ariel Sharon begravdes igår eftermiddag i sina hemtrakter under militära hedersbetygelser – samt inte helt oväntat en raketsalut från terroristerna i  Gaza. Robotarna slog dock ner i en obebodd del av öknen, och IDF behövde inte aktivera det för tillfället omlokaliserade robotförsvaret Järnkupolen. Tidigare samma dag sköts ytterligare två robotar från Gaza, men dessa landade på Hamaskontrollerat område – vilket väl om något visar på den totala brist på omsorg för den egna befolkningen som Gazas styrande uppvisar.

I Sverige analyseras inte dessa attacker i närmare detalj – däremot har det blivit ett fasligt liv efter Carl Bildts eftermäle till den tidigare presidenten och generalen. Innan Sharon blev politiker och sedermera premiärminister i Israels första högerregering, var han högste befälhavare för de israeliska väpnade styrkorna under Libanonkriget i början av 80-talet. Det är i den rollen han utpekats som ansvarig för massakrerna i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila – då den israeliska armén släppte loss kristna falangister i lägren.

Samtidigt som man ska ha förståelse för avskyn mot Sharon för vad som hände i Libanon, ska man komma ihåg att han förmodligen uträttade mer för den palestinska saken än någon annan israelisk ledare gjort – oavsett om det var hans mening. Sharon var ju arkitekten bakom utrymningen av de israeliska bosättningarna på Gaza 2005 – något som skedde under högljudda protester från hemmaopinionen – och överlämnandet av området till palestininskt styre, något som palestinska ledare krävt under alla år. I samband med överlämnande upprättade Israel en internationell gräns mot området, vilket i praktiken gjorde Gaza till en egen stat – må vara liten – där palestinierna utövade kontroll över sitt eget territorium.

Därmed gjorde Ariel Sharon något ingen ledare i historien tidigare gjort. Vare sig ottomanerna, britterna som förvaltade Palestina-mandatet eller Egypten som styrde i Gaza fram till 1967, då landremsan ockuperades av Israel i samband med sexdagarskriget: Han lät palestinierna själva styra över sitt territorium.

För detta blev han älskad av ingen – allra minst PLO och Hamas – utan tvärtom innerligt hatad av den israeliska högern och bosättarkollektivet, som pekade ut Sharon som förrädare. Bara några månader senare fick han en stroke och hamnade i en åtta år lång koma innan han till slut dog för ett par dagar sedan.

När israelerna utrymde bosättningarna i Gaza sensommaren 2005, lämnade de efter sig inte mindre än 4.000 växthus, odlingar och livsmedelsfabriker för de nya styrande att ta över, något som hade kunnat ge den nya statens ekonomi en välbehövlig kickstart. Vem vet, Gaza kunde kanske ha utvecklats till ett nytt semesterparadis, med sina milslånga stränder och närheten till regionens snabbväxande tillväxtmotor Israel. Istället plundrades och raserades många av de kvarlämnade byggnaderna och verksamheterna.

När invånarna i Gaza bara något år efter överlämnandet, 2006, för första gången gick till valurnorna i fria val, slutade det med att majoriteten lade sina röster på islamistiska Hamas. Som omgående avskaffade demokratin och införde en hårdför islamistisk enpartistat vars främsta politiska mål – då som nu – var att utplåna Israel. Robotar och vapen smugglades in sjövägen och via tunnlar under gränsen mot Egypten,  och har sedan dess avfyrats så gott som dagligen mot Israel i hopp om att de kanske ska ta livet av någon.

Byggmaterial som cement och betong – en bristvara i Gaza – har inte använts till bostäder för den hårt prövade befolkningen utan har istället gått till konstruktion av gigantiska tunnlar vars syfte är att kunna utföra terrordåd och kidnappningar långt inne på israeliskt territorium. Nyligen upptäcktes den största någonsin.

Istället för att ta chansen visa omvärlden att det var möjligt att leva i fred och samexistens med Israel, spärrade Hamasledarna in sin egen befolkning i ett tungt militariserat läger. En befolkning som cyniskt används som mänskliga sköldar i den evighetslånga kampen för att utplåna Israel. De styrande har levt gott på smuggelekonomin, medan befolkningen lidit brist på det mesta – inte minst friheten att få uttrycka sin vilja i fria val. Som Jonathan Kay skriver i Financial Post:

For the first time since the creation of the modern Palestinian movement under Yasser Arafat in the 1960s, the world got a glimpse at what an entirely Judenrein Palestinian statelet — the dream of militant Arabists — would actually look like: Gaza under Hamas is an appalling nightmare of violence, extremism and terrorist incitement. Indeed, even Egypt effectively has declared Hamas an enemy, and tried to close its borders to Gazan infiltrators.

Vad kan Ariel Sharon och tillbakadragandet från Gaza då lära oss idag? Framför allt att spåren av det som hände i Gaza förskräcker – och att samma situation sannolikt skulle kunna inträffa om Israel drog sig tillbaka från Västbanken. För till skillnad från Gaza, som har en stor buffertzon i form av öken, gränsar Västbanken och de palestinska områdena direkt mot Jerusalem och de mest tättbefolkade delarna av Israel. Vad skulle hända efter ett fredsavtal, där Israel drar tillbaka sina trupper, Hamas tar över i Ramallah och förvandlar även Västbanken till en enda stor avskjutningsramp?

Ariel Sharon må ha varit en hårdför ledare, men han var lika hög grad realpolitiker och den förste som faktiskt gläntade på dörren till en framtida palestinsk stat. Han fick dock omgående dörren igensmälld rakt i ansiktet.

Detta är något man borde ägna en tanke eller två, istället för att fåna sig om Carl Bildts twittrande.

Intressant?

Rekommenderad läsning: Stratfor: The Gaza Withdrawal and Israel’s Permanent Dilemma

Andra bloggar om , , ,