Financial Times uppmärksammade i helgen den havererade europeiska energimarknaden, som nu på allvar hotar jobben i EU-länderna. Detta är något som till och med EU-höjdarna med Jose Manuel Barroso i spetsen nu tvingas erkänna. Europeiska industrier betalar upp till fyra gånger mer för sin energi än konkurrenter i till exempel Ryssland och USA, något som hotar att driva iväg både företag och jobb  ifrån kontinenten.

Ansvaret för detta haveri vilar tungt på EU självt, och på unionens olika kostsamma och samtidigt verkningslösa planekonomiska fiaskon för att minska koldioxidutsläppen. Bindande resolutioner om att minska utsläppen 20 procent fram till 2020, och att 20 procent av energin ska komma från förnybara källor, har fått till effekt att Europa dignar under kostnaderna för den gröna omställningen. Dessutom hotas själva elnätet, framför allt i Tyskland, av blackouter som ett resultat av en okontrollerad utbyggnad av intermittenta energislag som sol och vind.

Fram till nu har den tyska industrin skyddats mot de skyhöga priserna (elkonsumenterna har fått ta hela smällen vilket inneburit att c:a 80.000 tyskar hamat i energifattigdom) men eftersom detta undantag strider mot EU:s regler, kommer även den tyska industrin att drabbas fullt ut av kostnaden för den så kallade ”energiewende”. Företrädare för EU:s näringsliv har länge varnat för en utveckling där arbetstillfällen exporteras utomlands – framför allt till USA och Asien där energikostnaderna är en bråkdel av de Europeiska.

En av dem som uttalar sig i Financial Times är Lakshmi Mittal, ordförande och vd för ståltillverkaren ArcelorMittal. “Om vi betalade samma energipriser som i USA vid våra fabriker i EU, hade våra kostnader minskat med en miljard dollar om året” [7 miljarder kr], säger han.

Sju miljarder i minskade kostnader – hur många jobb motsvarar det tro?

Och Paolo Scaroni, vd för italienska olje- och gasbolaget Eni, sade i ett tal i helgen att de låga amerikanska energipriserna skapat ”massiva konkurensfördelar”, något som driver investeringar och företag till USA i en allt snabbare takt. ”Detta är ett verkligt katastrofläge för Europa”, enligt Scaroni.

Även om dessa röster sannolikt avfärdas som ”särintressen”, är det tydligt att USA:s satsning på utvinning av skiffergas – och därmed fallande energipriser – har slagit ner som en bomb i Bryssel. Från att ha varit övertygade om att ständigt stigande priser på fossila bränslen förr eller senare skulle de kostsamma satsningarna på sol- och vindenergi att bli lönsamma, har verkligheten slagit undan benen för de storstilade planerna. Kvar står EU med en havererad energimarknad, där företagen flyr och medborgarna tvingas lägga allt större del av den disponibla inkomsten på att betala för el och uppvärmning. Knappast ett bra utgångsläge för en union i kris, med ett gigantiskt skuldberg och där nya jobb behövs mer än nånsin.

I en rapport från EU-kommissionen, som Financial Times citerar, konstateras det att de priser som företag i Europa betalar för naturgas är 3-4 gånger högre än jämförbara industrier i USA och Ryssland. Rapporten släpps lagom till till morgondagens möte i EU-kommissionen, som ska ta ställning till nya miljömål för unionens energiproduktion fram till 2030.

Och just nu ser det mörkt ut för nya bindande avtal på energiområdet, EU-kommissionens ordförande Jose Manuel Barroso har mer eller mindre öppet deklarerat att kommissionen inte vill se några bindande avtal efter 2020 vare sig vad gäller andel förnybar energi eller krav på energieffektivisering. Dessutom flaggar Barroso för att de frikostiga subventionerna till den förnybara energin kommer att avvecklas efter 2020.

Därigenom ligger vägen öppen för en storskalig satsning på ”fracking”, alltså utvinning av skiffergas, även i Europa.

Samtidigt, hemma i Sverige, förbigås denna helomvändning i EU:s energipolitik med största möjliga tystnad. Vid partiledardebatten i Riksdagen i förra veckan nämndes energipolitik inte med ett ord – förutom av Åsa Romson (MP) som vill se en snabb nedläggning av halva Sveriges elproduktion till förmån för ”förnybara” lösningar. Alltså samma recept som drivit Europa till konkursens rand.

Och i SvD skyller de offentligfinansierade och välavlönade domedagsprofeterna Johan Rockström och Anders Wijkman på Sveriges miljöminister – som har utsetts att leda morgondagens förhandlingar i Bryssel tillsammans med Anna-Karin Hatt – för att inte kraftfullt nog visa vägen och gå före. Oavsett vad man tycker om denna centerduo, kommer de att ha svårt att få gehör för ståndpunkten att vad vi behöver är ännu mer av den misslyckade planhushållning på energiområdet som vi levt med de senaste 20 åren.

Dessa två debattörer verkar dock för länge sedan förlorat kontakten med fast mark. En misstanke som förstärks av den senaste debattartikeln i SvD, där Rockström och ett andra frälsta på fullt allvar hävdar att det  går att ersätta all energiproduktion i Sverige med förnybart – bara man vågar tro på det.

Att en tänkande människa på fullt allvar tycker att vi kan skrota vår basproduktion av el och ersätta den med vindsnurror (som står stilla fyra av fem dagar) och solpaneler – i ett land där stora delar befinner sig i mörker en tredjedel av året då energibehovet är som störst – är faktiskt obegripligt.

Om EU beslutar om att rulla tillbaka delar av den jobbdödande energipolitik som Bryssel hittills drivit, är det  värt att fira. Det tragiska är bara att vi inte hade behövt hamna i det energipolitiska undantagstillstånd som råder – om vi bara låtit bli att lyssna på allsköns självutnämnda experter och domedagsprofeter.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,