De somi likhet med mig någonstans hoppats på att Stefan Löfven, gammal metallare och tidigare uttalad kärnkraftsvän, skulle få Socialdemokraterna att ta ställning för de svenska industrijobbben, kan sluta hoppas nu.

När man läser den debattartikel han satt sitt namn under, tillsammans med Miljöpartiets Åsa Romson, inser man att S nu tagit klar ställning: mot konkurrenskraftiga energipriser, mot nya kärnkraftverk – och för grönt flum.

Artikeln är så fullproppad av floskler om ”avtagna ledartröjor” och andra miljöpartistiska klichéer att den är  tröttsam att ta sig igenom. Men i korthet rasar MP (och Löfven uppenbarligen) på att regeringen Reinfeldt inte protesterat tillräckigt intensivt mot EU:s nya miljömål – som ger större självständighet till medlemsstaterna att själva bestämma hur framtida utsläppsminskningar ska ske, jämfört med tidigare planekonomiska krav på en viss del ”förnybar” energi. Det senare målet har varit fullständigt förödande för Europas ekonomier – bland annat har det drivit Storbritannien nära konkursens rand. Landet har misslyckats kapitalt med sin massiva satsning på vindkraft, som inneburit gigantiska prishöjningar på el, industrier som flyr landet samtidigt som vinsterna för miljön varit försumbara.

I går höll Storbritanniens premiärminister David Cameron ett uppmärksammat tal vid World Economic Forum i Davos, där han deklarerade att landet nu storsatsar på utvinning av så kallad skiffergas. Erfarenheterna från USA, där låga gaspriser spelat en stor roll för den pågående åter-industrialiseringen, med företag som flyttar hem produktion från Asien, vill Cameron nu kopiera på hemmaplan:

”There is no doubt that when it comes to re-shoring in the US, one of the most important factors has been the development of shale gas, which is flooring US energy prices, with billions of dollars of energy cost-savings predicted over the next decade.”

Cameron, Barroso och en majoritet inom EU har alltså sent om sider lärt sig de plågsamt dyrköpta erfarenheterna av att lyssna till gröna floskler, som de Åsa Romson och Stefan Löfven vräker ur sig, utan att ställa några som helst krav på hur det skulle fungera omsatt i praktisk verklighet. För så är det tyvärr med miljöpolitiken – det är i princip det enda område där miljardsatsningar lanseras, utan diskussion om vare sig kostnader eller effekt. (SvD har sedan en tid tillbaka stängt kommentarsfunktionen just på debattartiklar som handlar om energi, så ämnet uppfattas alltså höggradigt toxiskt.)

Att Åsa Romson barrikaderat sig nere i sin bunker på klassiskt Undergången-vis och fortsätter mässa om en rosenskimrande framtid med hundratusentals ny gröna jobb och miljardvinster för Sverige – bara vi lägger ner halva vår energiproduktion, ser till att de sista industriföretagen lämnar landet och lägger några hundra miljarder till på att bygga ut vindkraften – det kan jag förvisso förstå. Detta är ju faktiskt Miljöpartiets religion och innersta själ; ett småskaligt samhälle där folk bor i kojor i skogen eller i ettor på Söder där el uppstår på magiskt vis i vägguttagen.

Men några gröna jobb kommer tyvärr aldrig att materialisera sig i stor skala. De enda som tjänat på miljardrullningen hittills, är skattefinansierade domedagsdebattörer som Johan Rockström, utländska riskkapitalister som håvar in hundratals miljoner skattefritt via elcertifikaten, stora landägare som tjänar miljoner på att hyra ut åkermark till vindsnurror – och före detta politiker som likt Maud Olofsson fått lukrativa styrelseuppdrag, t ex i Pehr G Gyllenhammars Arise Windpower (som tack för hjälpen under regeringsåren kan man anta).

Men att Löfven skulle köpa det gröna flummet så okritiskt, det hade jag faktiskt inte förväntat mig. Jag hoppas och tror att LO och industrifacken kokar inne i sin borg vid Norra bantorget, men debattartikeln ställer ger också upphov till en gnagande oro: Har Löfven över huvud taget politisk ryggrad – eller är han bara ännu en marionett som går dit partiets spinndoktorer pekar?

Oavsett vilket, vet vi i alla fall nu nu hur läget ser ut inför höstens val. Och oavsett hur vi röstar – så får vi extremistiskt grönt flum. Röstar vi på Löfven kommer Miljöpartiet att ta makten över energipolitiken. Om Alliansen får fortsatt förtroende kommer miljöfundamentalisterna i Centern att sätta agendan.

Vad vi än väljer, dikteras Sveriges framtid som industrination av en liten klick med 4-9 procent av väljarnas stöd.

Vad det än är, så inte är det demokrati.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,