Efter att Världsnaturfonden, WWF, gick och rödlistade nordhavsräkan, har debatten varit hård. Att försöka få västkustborna att avstå från något som närmast kan jämställas med Göteborgs nationalrätt är inget man gör ostraffat – inte ens en miljöorganisation som åtnjuter ett ofta högt anseende kommer undan Västkustbornas vrede och indignation.

Ändå är det få av debattörerna som berör den viktigaste frågan i detta räkkrig: När och hur kunde en stenrik, multinationell och privat miljöorganisation utan offentlig insyn plötsligt få status som svensk myndighet? För det är så det låter; ”Det är ju förbud mot att äta räkor nu”, har jag fått höra både hemma och av vänner, som jag vanligtvis ser som både kritiska och välinformerade i största allmänhet.

För vi har ju de facto ett antal existerande myndigheter, som Havs och Vattenmyndigheten, vars uppgift är att just bevara fiskebestånden i våra vatten, myndigheter betalade med våra egna skattepengar. Och i fallet med räkfisket finns det  enligt just dessa myndigheter ingen behov av ett förbud i dagsläget, vilket miljödebattören Stefan Edman skrev i GP förra veckan . Ändå ser man politiker och debattörer som skriver  debattartiklar glödande av indignation för vi inte lyssnar mer på en ickedemokratisk, toppstyrd miljöorganisation – som drar in fyra miljarder årligen och håller sig med en vd med högre lön än USA:s president – än på våra egna ansvariga experter. Ett exempel på denna aningslöshet ger Göteborgs miljöpartistiska kommunalråd Kia Andreasson uttryck för när hon kallar det ofattbart att politiker som Eskil Erlandsson inte följer Världsnaturfondens riktlinjer. Medan landshövdingen i Västra Götaland, Lars Bäckström, säger det som borde vara självklart för alla:

Staten har tecknat ett avtal under demokratiska former. Skall den abdikera för en organisation som Världsnaturfonden? Gör vi så överlåter vi den egentliga lagstiftningen till annat än demokratiskt valda organisationer. Då kommer allt fler beslut som berör oss att tas i stängda rum.

Hur kunde vi då komma hit? När blev miljöorganisationer som Greenpeace, Naturskyddsföreningen och Greenpeace upphöjda till ett slags supermyndigheter, vars beslut inte kan ifrågasättas utan risk för att halka långt utanför åsiktskorridoren?

För även om WWF har de allra bästa avsikter med sin rödlistning av räkan, går det inte att bortse från att organisationen idag utgör själva basen i den växande industri som ibland kallas Big environment. WWF samarbetar oblygt med oljejättar som Shell för att rädda elefanter i Afrika (Royal Dutch Shell var för övrigt det bolag som betalade grundplåten när WWF bildades). Och Coca-Cola betalar sannolikt mångmiljonbelopp för att få använda Världsnaturfondens isbjörn på sina läskburkar. Nu senast har WWF även inlett ett samarbete med Ikea för att få människor att leva klimatvänligt. Stora företagssamarbeten som dessa utgör en allt större del av WWF:s intäkter.

En annan marknad där WWF varit extremt framgångsrikt är så kallad hållbarhetscertifiering. Organisationen sitter som spindeln i nätet i flertalet organ som delar ut stämplar med intyg om att en produkt är certifierat hållbar. Det finns idag allt ifrån certifierad soja, palmolja och virke (FSC) till turism, och alla företag som vill ha denna stämpel måste uppfylla ett antal miljö- och hållbarhetskrav (som att inte hugga ner djungel där det bor orangutanger). Dessutom får företagen betala en avgift för rätten att använda certifieringen.

Miljöcertifiering är en växande och lukrativ bransch – men exakt hur mycket WWF drar in på detta segment, eller på företagssamarbeten, är inget som vi vet, eftersom det är en privat organisation som själv väljer vad den vill offentliggöra i sina årsredovisningar.

fisheries-certifications

Diagram från NPR

När det gäller fiske ska det erkännas att WWF spelat en viktig roll i kampen för hållbara marina ekosystem. 1997 startade organisationen Marine Stewardship Council (MSC) tillsammans med livsmedelsjätten Unilever. För livsmedelsjätten innebar stämpeln certified sustainable att företaget kunde visa att det tog miljöansvar, och som lök på laxen (!) gick det dessutom att ta bättre betalt för fisken. Detta kan sägas ha blivit startskottet för dagens boomande certifieringsindustri.

Enligt den officiella historieskrivningen avvecklade WWF sitt engagemang i MSC redan i början av 2000-talet, men de båda organisationerna samarbetar fortfarande mycket nära varandra i fiskefrågor. Dessutom sitter en av WWF-topparna, Alfred Schumm, i styrelsen för MSC som idag är störst i världen på certifiering av fisk.

MSC fick sitt stora genomslag 2006 då organisationen fick i uppdrag av varuhusgiganten Walmart att hållbarhetsstämpla all fisk som såldes i kedjans varuhus. Detta innebar att MSV i ett slag sjudubblade sin certifiering, samtidigt som intäkterna sköt i höjden. Före 2006 var  inkomsterna från certifiering sju procent av MSC:s omsättning – idag utgör de mer än hälften. Och explosionen av MSC-märkta produkter på senare år har stöpt om organisationen helt. Idag har MSC över 100 anställda, varav 60 vid huvudkontoret i centrala London.

Samtidigt växer kritiken mot den allt mer kommersialiserade hållbarhetscertifieringen. I en forskarstudie från 2012 visade det sig att hela 31 procent av de bestånd som godkänts av MSC egentligen var överfiskade. Och amerikanska National Public Radio, NPR, sänder just i dagarna en intressant reportageserie – fritt tillgänglig på nätet – som handlar om MSC och hur certifiering i vissa fall delas ut på mycket bristfällig grund. Ett exempel som NPR tar upp är svärdfiskefångst utanför Kanadas kust, som görs med kilmeterlånga revar. Detta fiske har fått MSC:s certifiering, trots att det för varje fångad svärdfisk dör två utrotningshotade blåhajar…

Här börjar vi allstå närma oss den verkligt viktiga frågan i räkdebatten: Kan vi lita på dem som talar om för oss vad vi får äta? Och hur mycket styr pengarna när det gäller hållbarhetscertifiering? Detta är viktigt att förhålla sig till i en tid när de stora miljörörelserna, i kraft av allt större finansiella muskler och ett välbetalt PR-maskineri, tränger allt djupare in i den politiska beslutsprocessen och ”assimilerar” en slags myndighetsroll.

Det kan dessutom ses som ett demokratiproblem. Vi som medborgare har ingen som helst möjlighet att granska dessa slutna pseudomyndigheter utan insyn som miljöjättarna – ofta styrda från utlandet – utvecklats till. Och journalistkåren är inte till någon större hjälp – där betraktas WWF och Greenpeace mer som remissinstanser för regeringens politik än organisationer som borde utsättas för en kritisk granskning. Som syn för sägen delar Världsnaturfonden ut ett årligt pris till den journalist som varit extra duktig.

Det ser ut som en tanke att bara dagar efter WWF:s rödlistning av västkusträkorna, deklarerade MSC att organisationen planerade certifiering av just räkfisket i Kattegatt.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,