Wien, Heldenplatz, Rede Adolf Hitler

Invånarna på Krim hälsar Putin välkommen efter befrielsen. Eller också kan bilden ha tagits i Wien 1938.

I spåren av Rysslands anschluss av Krimhalvön och den närmast nystalinistiska retoriken mot västvärlden, har EU nu långt om länge vaknat upp – ännu så länge ganska yrvaket – till det faktum att kontinenten befinner sig i ett minst sagt katastrofalt energipolitiskt beroendeförhållande med Vladimir Putin. Tyskland, Europas största industriland, importerar mer än 30 procent av sin gas från Ryssland, och Sverige får mer än 20 procent av sin bensin från den nya skurkstaten i öst.

Medvetna om att sanktionerna kan slå bakut om Putin väljer att ta till gasvapnet ännu en gång, som skedde mot Ukraina 2006 och 2009, vill nu tongivande näringslivsföreträdare inom EU ha en storsatsning på skiffergasutvinning inom unionen – så kallad fracking. Detta för att slippa beroendet av en stor och opålitlig granne, samtidigt som energipriserna kan pressas, vilket skulle gynna industrisektorn. Polen har kommit längst i arbetet med att borra efter egen gas, men även i andra delar av Östeuropa – inklusive Ukraina – står internationella olje- och gasbolag beredda att börja borra, enligt tidskriften Foreign Policy.

Det är i så fall en välkommen helomvändning från EU, om än en omvändning under galgen. För motståndet mot skiffergasen har varit och är massivt – framför allt i Frankrike och Storbritannien, där det förekommit svåra kravaller i samband med provborrningar efter skiffergas. Och för miljövänstern har fracking blivit ännu ett hot som måste bekämpas, vid sidan av kol, olja och kärnkraft.

Frågan som man måste ställa sig är om Ryssland haft sitt finger med i stenhårda motstånd mot den nya energin, som ju istället borde hälsas välkommen av såväl politiker som miljöaktivister. Att fasa ut kolkraften, som fortfarande är dominerande i Polen och Tyskland, hade omgående sänkt utsläppen med 30 procent, samtidigt som energipriserna kan sänkas och unionen bli delvis självförsörjande på energi. (En storskalig utbyggnad av vind- och solenergi, på det sätt som centern drömmer om, innebär ett fortsatt beroende av reglerkraft – och på kontinenten är detta detsamma som kol- eller gaseldade kraftverk.)

Det är ett i alla fall ett känt faktum att Putin är en stark motståndare till tekniken, och så sent som på en ekonomisk konferens vädjade han till deltagarna att tänka på miljön och säga nej till skiffergasen. Nu är det sannolikt inte omsorgen om djur och natur som driver Putins motstånd. Det ryska propagandaflaggskeppet Russia Today (RT) – Moskvas förlängda arm – har på senare år ägnat en stor del av sitt fokus åt just protester mot okonventionell gasutvinning och riskerna med denna utvinning (klippet är från förra veckan). Och i Businesss Insider uttalade sig Fiona Hill, rysslandskännare hos amerikanska tankesmedjan Brookings Institute, att Putin personligen är mycket engagerad i motståndet mot fracking:

Hill, of the Brookings think tank, heard President Vladimir Putin speak in late 2011 at a Moscow gathering of academics and media. She said in a blog post that ”the only time I thought that he became truly engaged was when he wanted to explain to us how dangerous fracking was.”

Att Ryssland försöker lirka med väst på detta sätt är förstås långt ifrån nytt. KGB (numera FSB) var redan på 60-talet aktiva i att infiltrera fredsgrupper i väst, grupper som så sent som på 80-talet propagerade hårt för att västvärlden ensidigt skulle rusta ner sina kärnvapenarsenaler – däribland utropandet av Skandinavien som kärnvapenfri zon. Från Wikipedia:

According to the Danish Ministry of Justice, in the early 1980s the KGB promised to help finance advertisements signed by prominent Danish artists who wanted Scandinavia to be declared a nuclear-free zone. In November 1981, Norway expelled a suspected KGB agent who had offered bribes to Norwegians to get them to write letters to newspapers denouncing the deployment of new NATO missiles.

In 1983, MI5 and MI6 reported to British Prime Minister Margaret Thatcher on Soviet contacts with the peace movement, based on the testimony of KGB officer Oleg Gordievsky. According to Christopher Andrew’s official history of MI5, Gordievsky’s evidence indicated that there was little effective contact between either the KGB or the Soviet embassy and the peace movement. This evidence was consistent with previous intelligence assessments.

Det är inte heller någon hemlighet att många individer ur 80-talets fredsrörelse efter murens fall gick vidare till nya aktionsgrupper inom den då boomande miljörörelsen.

Är det då verkligen konspiratoriskt att tro att Ryssland fortsatt utnyttja sådana grupper för egna geopolitiska intressen? Det behöver ju inte ens handla om att medvetet gå i Putins ledband – det finns gott om nyttiga idioter, även här i Sverige, vilket en snabb titt i tidningarnas kommentarsfält just nu bevisar.

När man tänker efter lite, känns det som hela EU:s energipolitik på senare år verkar ha dikterats av Putin. För en politik som går ut på att ensidigt göra det olönsamt att driva företag, samtidigt som vi gör oss beroende av rysk olja och gas – inte kan väl normalt tänkande folkvalda på fullt allvar komma på något sådant?

Är det det något gott som kommer ut av Krimkrisen, är det att vi börjar diskutera frågor som faktiskt betyder något, som energisäkerhet och försvarspolitik.

Har vi riktig tur kanske dessa frågor också överlever fram till valet.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

DN, SvD