Sedan EU-domstolens besked för några dagar sedan om att det så kallade datalagringsdirektivet underkänts, har debattsidorna översvämmats av politiska tyckare som hyllar domslutet. Direktivet var fel från början, borde aldrig ha införts – och själva var de naturligtvis starkt emot det. Framför allt har företrädare från centern framställt sig som riddare av den personliga integriteten.

Detta handlar alltså om ledande företrädare för ett parti som trots ett uttalat motstånd mot datalagringsdirektivet så gott som mangrant röstade ja när lagen röstades igenom i riksdagen den 21 mars 2012. Bara tre centerpartister – däribland Frederick Federley, som med gråten i halsen baxade fram FRA-lagen några år tidigare – valde att rösta nej till direktivet, vilket i praktiken inte betydde något alls eftersom det fanns en massiv opinion för att rösta ja till massövervakningen från både S och M. Därför skulle samtliga centerriksdagsmän ha kunnat rösta nej till direktivet, utan att det haft någon betydelse för utgången. Men då, 2012, var det sällsynt bråttom att baxa genom datalagringen i den svenska riksdagen. Partipiskorna ven, samtidigt som böterna till EU steg för varje dag som vi kämpade emot. Inställningen från etablissemanget var, som Fredrik Reinfeldt uttryckte sig några år tidigare: ”Det är bäst för alla om debatten lägger sig”.

Men nu, sedan EU:s högsta lagstiftande domstol alltså stämplat datalagringen som ett brott mot de lagstadgade fri- och rättigheterna, är det annat ljud i skällan. Då passar det att åter bedyra sin omsorg för den personliga integriteten. Företrädare för ett parti som närmast unisont röstade för massövervakningen för två år sedan – trots att de tidigare sagt sig vara emot – meddelar nu att de egentligen var emot lagen från början.

Vilket osvikligt leder oss in på området politikerförakt. För hur ska någon kunna lita på ett parti som inte bara röstar emot den egna övertygelsen för att en överstatlig och i stora delar odemokratisk organisation – EU – råkar kräva det, utan dessutom utan att tveka vänder kappan efter vinden så fort hen får chansen?

Och, vilket är ännu allvarligare: Hur många fler felaktiga lagar har röstats fram som ett resultat av direktiv från Bryssel? Lagar som inte bara säljer ut vår integritet, utan i många fall är direkt skadliga för vår ekonomi? Jag kan på rak arm i alla fall komma på två exempel: Dels svaveldirektivet som införs 2015 och straffbeskattar svensk och finsk sjöfart, dels den bisarra vattenkraftsutredningen, som kan innebära att 20 procent av vår elproduktion från vattenkraft kan komma att försvinna – bara för att olika särintressen vill återställa naturen som den var på 1700-talet och återigen hänvisar till att EU kommer att bötfälla oss om vi inte lyder. Hur många av alla de lagar som röstats fram av Riksdagen på senare år är direkta beställningsjobb från EU – lagar som våra folkvalda egentligen är emot, precis som de är emot datalagringsdirektivet? Tanken svindlar.

Samtidigt är det en ironi av stora mått, att det enda parti som protesterat och gnetat i år efter år för att stoppa massövervakningen i form av FRA, Ipred och datalagringsdirektivet – Piratpartiet – nu i princip stängs ute helt från debatten. Detta medan politiker som Centerns Frederick Federley kan bygga sin EU-valskampanj på att han minsann var emot massövervakingen. En ståndpunkt som knappast är särskilt utbredd i hans parti, med tanke på den massiva uppslutningen för datalagringsdirektivet i mars 2012.

Jag är ingen Piratpartist – egentligen tycker jag de ligger alltför nära miljöpartiet i övriga frågor för att det ska kännas bekvämt – men de har min röst i EU-parlamentsvalet i maj. Bara som ett tack för att de inte gav upp och krökte rygg för överheten.

Just nu verkar det som om Piratpartiet drabbats av någon slags centralt beslutad medieskugga från public service, men vi får hoppas att folk ändå minns vem som stod rakryggade och kämpade – och vilka som var kappvändare.

Intressant?

Läs också: HAX, Christian Engström, Cornucopia, Anna Troberg

Andra bloggar om , , ,