För ett par år sedan skrev Anders Wijkman debattboken ”Den stora förnekelsen”, tillsammans med bäste vännen i domedagsbranschen, Johan Rockström. I boken gick de bägge till attack mot de förnekare som vägrade inse att Jorden är på väg att gå åt h-e, med mindre än att vi alla begår industriellt och ekonomiskt självmord. Bland annat genom att lägga ner ungefär 90 procent av vår energiproduktion.

Nu är han tillbaka med en ny litania, denna gång om att Europa måste avstå från utvinning av skiffergas och istället fokusera helt på förnybara energikällor. Med förnybart menar Wijkman solpaneler och vindkraftverk, energislag som idag står för i bästa fall några enstaka procent av den europeiska energimixen (i Tyskland, som satsat hårdast, uppåt 20 procent). Det massiva bortfallet ska kompenseras med ”energieffektivisering” och ”smarta elnät”, två magiska formler som trollar bort alla problem med dessa gröna utopier.

Erfarenheterna hittills förskräcker dock. Storsatsningen på sol och vind har hittills bara inneburit ett resursslöseri av aldrig tidigare skådad omfattning – någon egentlig minskning av utsläppen inte skett. Tvärtom ökar de, bland annat i Tyskland. Där tvingas skattebetalarna punga ut med hundratals miljarder i subventioner för att hålla vindsnurror och solparker igång, samtidigt som nya kolkraftverk byggs för att reglera den sporadiska leveransen av grön energi. Det paradoxala är att storsatsningen på förnybart, kombinerat med beslutet att lägga ner kärnkraften, allra mest inneburit en sällan tidigare skådad utbyggnad av just kolkraftverk. Dessa behövs för att säkerställa elen under de fem-sex dagar i veckan då vindsnurror och solpaneler inte levererar. (Man får förmoda att Wijkman inte på allvar menar att även reglerkraften ska ”effektiviseras” bort.)

co2-de

Tysklands koldioxidutsläpp, efter åtta år med hundratals miljarder i subventioner till förnybart. Den stora minskningen mellan 1990 och 2005 beror på att många omoderna kolkraftverk i gamla DDR stängdes.

På senare år har därför de tyska CO2-utsläppen ökat, samtidigt som konsumenterna blivit allt fattigare och industrijobben försvinner till Asien och USA, där tillgången på billig energi – den största kostnadsposten för till exempel den kemitekniska industrin – lockar.

energipris_eu_us

Skillnad i gaspriser mellan Europa och USA. Att industrin flyttar västerut är ingen slump.

Kvar i det europeiska konkursboet sitter välbetalda lobbyister som Anders Wijkman och berättar skräckhistorier om hur farligt det är med fracking. Och visst, alla typer av energiproduktion har sina risker, men just hydraulisk spräckning är betydligt mer skonsam än konventionell gas- och oljeutvinning, eftersom det räcker med ett borrhål, som sedan används för att borra horisontellt in i skifferlagren – vilket sker kilometervis under marken. Och just omsorgen om naturvärden klingar ganska falskt, eftersom Wijkman (som äger egen vindkraft) inte har några problem med att ödelägga milsvida naturområden med gigantiska vindsnurror.

För en tid sedan släppte IPCC:s tredje arbetsgrupp (WG III) sammanfattningen av sin nya rapport om hur de framtida befarade klimatförändringarna ska förhindras. I svenska tidningar framställdes detta som ett ”skräkfilmsmanus” av the usual suspects, men vad ingen av dessa hysteriska röster nämnde med ett ord var att samma arbetsgrupp öppnade för såväl storskalig utbyggnad av kärnkraft som – just det – skiffergasutvinning för att kunna fasa ut västvärldens kolberoende. Professor Ottmar Edenhofer, vice ordförande för IPCC:s arbetsgrupp 3, sade i en kommentar till brittiska The Telegraph:

‘The shale gas revolution can be very consistent with low-carbon development – that is quite clear. It can be very helpful as a bridge technology.’

Förklaringen till denna öppning är givetvis att även IPCC, en i grunden politisk organisation, märker åt vilket håll vinden blåser. Och just nu ser skiffergasen, en energikälla som ger upphov till bara drygt hälften av de koldioxidutsläpp som koleldade kraftverk ger upphov till, ut att kunna vara en lösning på flera av de problem som Europa står inför. Alltifrån försämrad konkurrenskraft till geopolitiska hänsyn (alltså att slippa beroendet av Putin).

Dessutom: Hade EU satsat på att utvinna egen gas för att ersätta kolkraften, hade vi utan problem kunnat uppnå utsläppsmålen både för 2020 och 2030. Istället ökar utsläppen, trots enorma satsningar på förnybar energi, handel med utsläppsrätter och en havererad satsning på biobränslen. (De senare har förresten i en EU-utredning visat sig ge upphov till högre CO2-utsläpp än vad som sparas in…)

Men miljöfrågan har i grunden aldrig handlat om att uppnå konkreta resultat – utan om att detaljstyra medborgarnas liv och samtidigt håva in miljarder i olika skatter. Billig energi är ett hot mot hela denna domedagsindustrin, där privata företag, lobbyister som Anders Wijkman och välsmorda byråkrater i Bryssel lever gott på våra dåliga samveten.

Om Wijkman får som han vill, kommer industrierna snart att vara ett minne blott på den europeiska kontinenten, med allt vad det innebär av massarbetslöshet och ytterligare tillväxt för extremistpartierna. Samtidigt ler säkert Vladimir Putin borta i Moskva, som kan se framtiden an med tillförsikt. I brist på egen energiförsörjning kommer vi att kedjas ännu hårdare vid den nye tsarens gasledningar.

Jag har givetvis ingen anledning att tro att Anders Wijkman går i Putins ledband, eller får betalt av Kreml för att propagera för att vi ska kasta energisäkerheten överbord. Däremot verkar Wijkman själv leva i en förnekelse av stora mått. Han förnekar det faktum att vi omöjligen klarar att leva på en tiondel av nuvarande energiproduktion, och han förnekar att kärnkraft och skiffergas är viktiga instrument för att rädda europeiska jobb och samtidigt slippa förlita oss på den alltmer despotiske Vladimir Putin för vår energiförsörjning.

Och framför allt ska man vara väldigt försiktig med vems ärenden man går i dessa dagar.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,