Jag har varit inne på det flera gånger: Problemet med hur förment ideella organisationer som WWF och Naturskyddsföreningen upphöjs till vetenskaplig expertis. I denna roll låter medierna företrädare från dessa organisationer uttala sig som oberoende rådgivare i miljö-, energi- och klimatfrågor utan att se att de driver sina egna agendor – precis som alla påtryckargrupper. Framför allt Naturskyddsföreningen, en gammal folkrörelse som tidigare månade om den svenska naturen och rovfåglarna, har idag utvecklats till en slags larmindustri där skyddet av våra flora och fauna fått stå tillbaka för en närmast okritisk propaganda för att avskaffa kärnkraften och satsa ännu mer på förnybar energi.

Ett aktuellt exempel på hur fel det går när man tillmäter detta larmindustriella komplex en expertroll, är hur SvD okritiskt blev megafon för SNF:s ständigt återkommande larm om kemikalier i vår mat. Tidningen redovisade Naturskyddsföreningens rapport om att så mycket som 87 procent av frukten vi äter innehåller gifter från besprutning. Vad som inte framgick är att dessa kemikalier återfinns i så små mängder att de inte ens kommer i närheten av de gränsvärden som svenska och europeiska livsmedelsmyndigheter kräver. För att komma upp i halter som ens kan börja närma sig ett riskabelt intag av gifter skulle man behöva äta 400 kg vindruvor – varje dag.

Megafonjournalistiken förstärktes genom den chatt som SvD hade dagen efter avslöjandet, där redaktionen istället för att ta in en expert från exempelvis livsmedelsverket lät oroliga läsare ställa sina frågor till Johanna Sandahl, vice ordförande i Naturskyddsföreningen. Alltså avsändaren för larmrapporten om de giftiga druvorna.

Trots att larmet alltså som vanligt var gravt överdrivet, kommer det kvarstående budskapet som stannar kvar i människors medvetande bli att det är farligt att äta vanlig frukt. Den ursprungliga artikeln var den som delades och uppmärksammades mest – inte SvD:s uppföljande pudel dagen efter: Livsmedelsverket: Säkert att äta frukt, där hela larmet drogs tillbaka.

Det här är naturligtvis bingo för Naturskyddsföreningen, som medvetet driver kampanj för att vi ska gå över till ekologiskt jordbruk, utan någon besprutning alls. Något som inte bara skulle innebära att skördarna minskar dramatiskt, utan också att vi riskeras att drabbas av verkligt skadliga gifter i maten. För det finns ju en anledning till att frukten besprutas – nämligen att få bort de riktigt farliga grejerna som följer med frukten, som till exempel giftiga mögelsporer.

Det är naturligtvis vällovligt att program som Medierna i P1 granskar journalistiken Tyvärr missar granskarna  att rikta sökarljuset mot själva källan: Naturskyddsföreningen. För vad vi har här är inte en gräsrotsdriven ideell förening, finansierad av bidrag från naturälskare runt om i Sverige. SNF har istället utvecklats till ett offentligfinansierat kampanjorgan för svensk och europeisk jordbruks-, energi- och klimatpolitik, som till största delen betalas med bidrag från det offentliga. Främst kommer pengarna från SIDA, men bidrag strömmar även in från myndigheter som Kemikalieinspektionen och Energimyndigheten, något som bloggen Vargfakta uppmärksammade för en tid sedan. 2007 stod medlemsavgifterna för 83 procent av SNF:s omsättning, 2012 (den senaste årsredovisningen) utgjorde de 37 procent – resten kom från skatter och bidrag. Under de fem åren 2007-2012 bidrog skattebetalarna med 343 miljoner till Naturskyddsföreningens verksamhet.

343-miljoner-i-statliga-bidrag-till-naturskyddsföreningen

Andelen av statliga bidrag jämfört med medlemsavgifter till Naturskyddsföreningen 2007-2012. (Diagram från Vargfakta.)

Organisationer som är beroende av statliga pengar i denna utsträckning kan knappast anses som fristående och oberoende, utan riskerar att få rollen som strumpdockor, ”sock puppets”. Det vill säga politiskt eller ideologiskt styrda organisationer som används av de styrande för att skapa en förment folklig förankring för en viss typ av politik – som exempelvis storskalig utbyggnad av vindkraft, även i känsliga naturmiljöer som Gotland, där vindkraften slaktar rovfåglar i massor. (Detta är dock något som SNF hittills undvikit att larma om.)

De 85 miljoner som vi skattebetalare årligen finansierar Naturskyddsföreningen med , räcker dessutom till att att avlöna inte bara en utan två heltidsanställda talespersoner. Ordföranden Mikael Karlsson plockar ut 655.000 i årslön medan Svante Axelsson får 770.000. Det är förstås fjärran från några VD-löner, men för en ideell organisation sticker de ändå ut. (Som jämförelse tjänar en riksdagsman c:a 720.000 i årslön, eller strax under 60.000 i månaden.)

Naturskyddsföreningen borde granskas hårdare – istället för att sättas på piedestal. Det gäller även en lång rad  andra organisationer, som uppfattas som goda och därför inte ifrågasätts. För som det heter: vägen mot helvetet är kantad med goda föresatser.

Intressant?

Fler bloggar om , , , ,