Järnvägstrafiken i stora delar av landet ligger nere sedan fyra dagar, efter en brand i ett ställverk. Och det är ju inte precis första gången det händer – det sker mer eller mindre regelbundet att tågtrafiken till och från Stockholm havererar.

Detta är inget att förvånas över. Järnvägen är en 1800-talsuppfinning, illa anpassad till dagens krav på leveranser dygnet runt, eftersom alla verksamheter idag drivs enligt den så kallade just in timeprincipen. Fabriker behöver råvaror och komponenter levererade direkt till produktionsbandet, och livsmedelsbutikerna har minimala egna lager – vilket innebär att det krävs påfyllning flera gånger dagligen om det inte ska gapa tomt i hyllorna.

Detta är en av anledningarna till att de flesta leveranser sköts med lastbil, även över längre sträckor. Att använda järnvägstransporter är helt enkelt för riskabelt, eftersom ett stopp som det nuvarande skulle få förödande konsekvenser för både konsumenter och företag om leveranserna uteblev under fem dagar – vilket tågstoppet kommer att ta innan det är åtgärdat.

Anledningen är att stora delar av järnvägsnätet inte har någon redundans – det finns ett fåtal spår mellan de stora städerna, och vid avbrott på en viss sträcka, finns det helt enkelt inga alternativa spår att köra på.

Till skillnad från vägtrafiken, där en olycka på E4 visserligen kan ställa till det en hel del för resenärer och nyttotrafik, men det finns alltid alternativa vägar att leda runt trafiken på.

Detta borde vara något att tänka på för alla som högljutt propagerar för att begränsa biltrafiken och storsatsa på järnvägen för en större del av transporterna – Miljöpartiet vill exempelvis lägga över det mesta av transporterna på räls och strypa investeringar i nya vägar. Men så är ju de flesta gröna partier osunt fixerade vid att lösa dagens miljöproblem med gårdagens teknik. Vindkraften skrotades redan på 1800-talet, när driftsäkrare och bättre energikällor utvecklades. Precis som elbilen övergavs när bensinmotorn utvecklades och gav möjlighet till oändligt mycket längre räckvidd än batterierna – som av en händelse hade de första elbilarna ungefär lika lång räckvidd som dagens. Järnvägen är och förblir en 1800-talsuppfinning, som är extremt känslig för störningar och där även ett relativt litet signalfel kan få oöverstigliga konsekvenser.

Man kan gilla tåg av många skäl – jag tar gärna tåget till och från Göteborg istället för bil – men särskilt hållbart är det inte som transportsystem. Vill jag veta säkert att jag kommer fram i tid, så tar jag bilen.

För som vanligt är det bussar och lastbilar som får rycka in och lösa problemet när tågtrafiken havererar igen.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,