Shotgun_Wedding

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har enats om att ingå partnerskap. Foto: Wikipedia

Tidigare i vår kunde Sifo rapportera om den närmast osannolikt välvilliga behandling som Miljöpartiet åtnjöt bland landets journalister. Inte en enda negativ eller granskande artikel hade press och tv lyckats prestera – vilket gör att partiets väljarsympatier kan vara ordentligt uppblåsta.

Efter ett kortare avbrott, där det förekom en del bra granskning och kritik i samband med Åsa Romsons haveri i frågan om tvångsregistrering av bloggare, är det nu business as usual igen – och framför allt public service har återgått till sin fasta plats i partiets gosiga hejaklack. Något som visade sig tydligt i hyllningarna av Romson och Fridolin efter succévalet till EU-parlamentet och den nyligen avslutade MP-kongressen i Göteborg.

Fast. Ändå känns det som om något som hänt. Det börjar röra på sig lite under ytan, och såväl allianspartierna som socialdemokrater börjar på allvar att ifrågasätta det planerade bröllopet i höst mellan MP och S, ett giftermål som mest börjar likna ett slags shotgun wedding. Tyvärr har detta muller inte riktigt nått upp till nyhetsplats ännu, men på ledar- och debattsidor verkar beröringsskräcken som det innebär att kritisera MP ha lättat en aning.

Johan Westerholm, min favoritsosse (kanske för att han symboliserar det jag uppskattar med arbetarrörelsen som jag en gång kände den, innan den blev ängslig och triangulerade bort sig) skriver bra om riskerna med att bilda regering med ett parti som på många sätt är extremistiskt. Ett parti vars politik, om den genomfördes, skulle innebära dödsstöten för svensk industri – som står för vart femte jobb och en stor del av exportintäkterna – liksom allt liv utanför de stora städerna. Ett parti vars program grundas på utopier och flum, men som aldrig får sökarljuset riktat mot sig på samma sätt som andra. Ett parti med en energipolitisk talesperson som inte verkar förstå skillnaden på baskraft och intermittent energiproduktion (och att den förra aldrig kan ersättas med vind- och solenergi).

I MP:s vårbudget föreslås att försvaret ska krympas med ytterligare miljarder och samtidigt klimatanpassas. Kärnkraften ska läggas ner, samtidigt som vattenkraften ska bantas med 20 procent (EU och sportfiskarna kräver det). Energibortfallet som uppgår till nära häften av vår elproduktion ska kompenseras med förnybart och någon slags närmast magisk energieffektivisering – för då kommer nämligen de nya gröna jobben, enligt Miljöpartiet.

I verkligheten har någon grön industri aldrig existerat – de jobb som skapats är undantagslöst tungt subventionerade och ger inget nettotillskott av arbetstillfällen, något som flera undersökningar visat. Bland annat en som släpptes nyligen av det tyska finansdepartementet, som kallt konstaterade att de hundratals miljarder som bränts på vind- och solsektorn i Tyskland varit i bästa fall bortkastade pengar (i värsta fall har nettoeffekten av subventioneringen varit att fler jobb försvunnit än vad som skapats). Som en bild av det gigantiska slöseriet med skattebetalarnas pengar, har Tyskland på senare år betalt ut subventioner på drygt 200 miljarder  – för att generera el som är värd mindre än 2 miljarder på marknaden…

Detta är enligt våra gröna partier ett bra exempel att följa.

Om vi tittar ut över Europa, där MP nu sitter på fyra platser i EU-parlamentet, är partiets krav att både kol- och kärnkraft avvecklas, och unionens energibehov i sin helhet tillgodoses via förnybara energikällor som vind och sol. Det innebär att nära 90 procent av EU:s elproduktion försvinner. I Miljöpartiets värld är detta inga problem vare sig för ekonomin eller arbetsmarknaden. (Debattartikeln i Ny teknik bygger dock på uppgifter ur en gravt felaktig IPCC-rapport, som i verkligheten visade sig vara författad av Greenpeace.)

Man behöver inte vara energiexpert för att inse att detta är ett recept på ett kollektivt ekonomiskt självmord. Och om MP tidigare tonat ner de mera utopiska förslagen i partiprogrammet, har framgångarna i EU-valet gett partiet råg i ryggen att visa sitt rätta ansikte. Mod att öppet visa att partiet i många delar påminner om en neo-ludditisk sekt som deömmer om en återgång till ett förindustriellt samhälle utan tillväxt, där vi försörjer oss på byteshandel och reparerar varandras cyklar.

Det är som sagt mycket svårt att se hur Stefan Löfven nånsin ska baxa igenom giftermålet med Fridolin och Romson utan att det blir uppror i LO-leden.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,