irak_isis

Jihadisternas blixtkrig i Irak hotar nu huvudstaden Bagdad.

Att Iraks näst största stad, Mosul, fallit i händerna på extremjihadisterna i ISIS (Islamiska staten i Irak och a-Sham) och rebellerna genom sitt blixtkrig nu står utanför portarna till Bagdad är tyvärr ingen överraskning. Det är tvärtom en logisk följd av de senaste årens katastrofala politik som västvärlden – framför allt såväl USA och dess allierade – fört i Mellanöstern. Förblindande av den våg av till synes folkliga uppror som spred sig som en löpeld över Nordafrika vintern och våren 2011, var det få i ledande ställning som märkte hur extremiströrelser och militanta grupper, som Al-Qaida, bäddade in sig i den spirande demokratirörelsen – och inom kort tog över kampen med vapenmakt. Med aktivt stöd av samma länder som ägnat decennier åt att bekämpa samma terrorister i Afghanistan, Pakistan och Irak.

I Egypten stoppades den radikala islamiströrelsen Muslimska brödraskapet och dess nyvalde president Muhammed Mursi – som backades upp helhjärtat av USA och EU – i sista stund från att stöpa om landet till en islamistisk gudsstat, genom en militärkupp förra sommaren. Egyptens korta demokratiexperiment ledde bara fram till att en till största delen sekulär diktatur ersattes av en religiös – och nu är landet tillbaka på ruta ett igen.

I Libyen lyckades däremot de rebellerna – med stor hjälp av en flygförbudszon patrullerad av USA, EU och Nato – att störta och avrätta diktatorn Muammar Khadaffi. En insats där Sverige deltog med Jasplan för spaning och stridsledning åt Natos attackflyg, som kunde bomba sönder Khadaffis försvar och bereda vägen för rebellgrupper som Al-Qaida-anknutna Libyan Islamic Fighting Group (LIFG) med bas i Cyrenaica, Libyens östra provins. Just LIFG var tongivande i striderna som drev bort Khadaffi från Tripoli hösten 2011.

terrorspridning

Så har terrorn spritts från Libyen efter Khadaffis fall. Illustration från Land Destroyer Report.

Någon befrielse var det dock knappast tal om, efterssom det till övervägande del Al-Qaidakrigare och andra extremister som vi gemensamt bombade fram till makten. Efter Khadaffis död har Libyen inte helt oväntat fallit ner i anarki och sekteristiskt våld, oljeexporten upphört och terrorfalanger härjar fritt i landet. De gigantiska vapenlager som Khadaffiregimen kontrollerade hamnade i jihadisternas händer, och används nu för att turboladda inte bara Al-Qaida i Libyen utan även terrorgrupper i alla väderstreck. Som islamististrebellerna AQIM (Al-Qaida i Islamiska Maghreb) i Mali, Boko Haram i Nigeria, al-Shabaab i Kenya och Al-Qaida i Afghanistan och Pakistan.  Men framför allt har vapen och stridstränade jihadister sänts till Syrien och den mångåriga kampen där mot Assadregimen. Så sent som 2012 utropade Benghazi och regionen Cyreneica självständighet av Al-Qaida i Maghreb och styrs numera av ett slags terroremirat, där jihadister och vapen blivit Libyens främsta exportvara.

Att Al-Qaida – som numera går under en rad namn som Islamiska staten i Syrien och Levanten (ISIL) och ISIS  – håller på att ta makten i Irak, är alltså inget att bli förvånad över. Vi har själva grundat för extremisternas framfart genom en kombination av godtrogenhet och okunnighet om den ofta volatila maktbalansen i Mellanöstern – och genom att aktivt bomba bort de regimer som tidigare bekämpat dessa rörelser.

För Barack Obama, EU och alla oss andra vanliga hyggliga demokrater i väst, var det ju så enkelt att ta moralisk ställning mot förtryckare och avskydda diktatorer. Men vi såg inte vilka som stod redo att ta makten när despoterna var borta. Alternativ som i nästan varje fall var än värre. Under diktatorer som Bashir al-Assad åtnjöt exempelvis kristna och andra religiösa minoriteter ett visst skydd från förföljelse – idag har dessa befolkningsgrupper nästan helt drivits iväg från stora delar av Mellanöstern av de islamistiska terrorgrupperna. Och näst på tur står den Shiamuslimska befolkningen i Irak.

mccain_libya

Republikanen John McCain på besök hos frihetshjältarna i Benghazi. Som visade sig styrda av Al-Qaida…

En utmärkt illustration till denna godtrogenhet är när den tidigare republikanske presidentkandidaten John McCain besökte Benghazi under Libyenkriget och hyllade de lokala ”frihetskämparna” som stred mot Khadaffi och för ett demokratiskt Libyen. Hade han vänt sig om och tittat upp på taket av den domstolsbyggnad han stod utanför, hade han upptäckt att Al-Qaidas svarta flagga vajade på myndighetsbyggnaden.

alqaida_benghazi

Al-Qaidas svarta flagga över Benghazi.

Den 11 september 2012 gick samma frihetskämpar till attack mot det amerikanska konsulatet i Benghazi och dödade fyra amerikaner, däribland ambassadören Chris Stevens.

Så sent som förra sommaren var USA dessutom övertygade om att det var en riktigt bra idé att bomba Assadregimen – och därmed ge de olika terrorgrupperna i Syrien en hjälpande hand i kampen mot diktatorn. Som tur var lät sig Obama och hans utrikesminister övertalas om vansinnet i denna idé.

Assad har, till skillnad från Khadaffi, luftherravälde och dessutom riklig tillgång till ryska vapensystem. Därför håller nu kriget i Syrien på att vända, terrorgrupperna trängs ut från viktiga städer som Homs och Aleppo, och reträtten sker österut – in i Irak. Och där finns ingen allierad med bombflyg och vältränade marktrupper som kan komma till snabb undsättning mot de stridsvana extremisterna med daglig stridserfarenhet i stadsmiljö sedan flera år.

11 år efter USA:s krig mot Irak, startat i syfte att straffa Saddam Hussein för hans påstådda massförstörelsevapen och stöd till terrorister (anklagelser som senare visade sig vara fabricerade), håller Irak på att falla i Al-Qaidas händer som ett indirekt resultat av USA:s och västvärldens misslyckade politik. Tusentals amerikanska soldater och otaliga civila fick sätta livet till i kampen mot terrorismen och för att få bort Saddam från makten i Irak – ett land där Al-Qaida högst sannolikt inte fanns före 2003.

Idag är samma terrorister på väg att ta makten över stora delar av landet. De har aldrig varit lika starka och kontrollerat så stort territorum som idag. Och fler än nånsin finns dessutom i Europa och USA; mer vältränade, bättre beväpnade och mer fanatiska än nånsin. Det är ett geopolitiskt fiasko av episka proportioner, som i förlängningen hotar vår energiförsörjning och riskerar att kasta in regionen i ytterligare ett ändlöst krig, där Iran inte kommer att sitta med händerna i kors och se grannlandet falla sönder.

Hade det funnits ett Nobelpris i ironi, hade George W. Bush, Barack Obama och dessa presidenters Mellanösternpolitik varit självskrivna vinnare.

Intressant?

Aftonbladet, DN 1, 2, SVD 1, 2

Fler om , , , ,