Expressens Anna Dahlberg tog i lördags upp ett alltmer påträngande problem – framväxten av en extrem och polariserad samhällsdebatt, där de traditionellt samhällsbärande partierna som S & M sakta tynar bort – till förmån för partier med i flera avseenden en extrem politisk agenda, både på höger och vänsterkanten.

Detta, förklarar Dahlberg, beror till stor del på att vår mediala scen har ”amerikaniserats”, delvis som ett resultat av Twitters popularitet hos framträdande opinionsbildare. Det behövs inte många upprörda RT förrän det beskrivs som en ”twitterstorm” i alltmer ängsliga och trängda medier (det som förr i tiden brukade heta att folk ”rasade”).

Men hon missar en sak: I Sverige har vi inte någon slags ideologisk balans när det gäller våra stora medier. I USA finns både höger- och vänsterinriktade stora tv-kanaler, medan samtliga storstadsmedier i Sverige bekänner sig till en mer eller mindre vänsterliberal världsbild. Public service å sin sida, har en massiv övervikt med miljöpartistiska sympatisörer, vilket förstås får till följd att rena galenskaper från Fridolin och Romson – som att vi utan problem kan avskaffa 40 procent av vår elproduktion – aldrig granskas kritiskt i statstelevisionen.

Men det verkligt allvarliga med det alltmer ängsliga debattklimatet och den krympande acceptansen för vilka åsikter som är tillåtna utan att bli skälld för Sverigedemokrat, rasist eller vit kränkt man – en åsiktskorridor som Urban Ahlin är den senaste i raden att ha fått uppleva – är vad det i förlängningen gör med själva politiken. För i takt med att de tidigare stora samhällsbärarna, de partier som trots allt går till val på att ta ett helhetsansvar för Sverige, saktar tynar bort och de extrema flankerna med radikala enfrågepartier växer – partier som inget har att förlora på att driva mer eller mindre extrema politiska krav ända in i kaklet – hamnar vi i en situation där till slut kanske 70-80 procent av väljarna får se sina röster bortkastade.

Istället för ett ansvarsfull ekonomiskt program, en genomtänkt energipolitik och en fungerande välfärdssektor som skapar jobb åt 100.000-tals människor, får vi istället en situation där bägge blocken tvingas in i ett politiskt gisslandrama som riskerar bli förödande för Sverige. Med Miljöpartiet (och kanske även V) som påtänkt regeringspartner tvingas Stefan Löfven till en betydligt hårdare vänstersväng än vad han som gammal fackordförande egentligen är bekväm med, där radikal miljö- och energipolitik väntar med stängda kärnkraftverk och chockhöjda energipriser. Lägg till detta krav på kraftigt höjda bränsle-, gödsel och och transportskatter, och vi har en veritabel giftcocktail som kommer att göra stora delar av Sverige utanför storstäderna obeboeliga i takt med att såväl industrijobb och jordbruk försvinner.

Och detta trots att en massiv majoritet av valmanskåren är emot en sådan utveckling.

I Alliansen ser det inte så mycket enklare ut. Fredrik Reinfeldt varit tvungen att liera sig med det borgerliga parti som stretar emot mest när det gäller en ansvarsfull energipolitik – Centern.

Vi kan kalla det minoritetens diktatur.

I Tyskland valde politikerna att lösa denna besvärliga gisslansituation med att de stora partierna – CDU och Socialdemokraterna – bildade en allians och körde över de bråkiga enfrågepartierna. Och frågan är om det inte är mer demokratiskt att låta majoriteten av väljarna styra politiken, än små extrema enfrågepartier med dogmatisk enögdhet? Tillsammans utgör MP, SD, V, FI och C (som möjligen inte är ett enfrågeparti, men ändå är det parti som gjort störst skada för den svenska energipolitiken) trots allt en minoritet.

Jag är övertygad om att ett inte oanseligt antal sossar och moderater på allvar funderar över hur de ska sälja in möjligheten av en stor koalition i höst.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,