Gp-esso

Greenpeace som vi är vana att se dem. Foto; Wikipedia

Det har blåst ordentligt kring miljöorganisationen Greenpeace den senaste veckan. Först avslöjades det att en av organisationens anställda spelat bort  3,8 miljoner Euro genom valutaspekulation. Sedan uppdagades det att en av Greenpeaces högsta chefer flitigt använt privatflyg för att ta sig de 35 milen mellan hemmet i Luxemburg och högkvarteret i Amsterdam, Vilket naturligtvis rimmar ganska illa med organisationens krav på att kraftigt begränsa flygtrafik för den stora allmänheten. (Vilket återigen sätter fingret på den gamla socialistiska paradoxen;  alla är jämlika, men vissa är lite mer jämlika än andra.)

Det här kan man ju småle åt – en miljöjätte på höga moraliska hästar misslyckats kapitalt med att hålla rent framför egen dörr. Men bakom dessa nyheter döljer sig något viktigt. En gryende, om än senkommen, insikt om att stora globala miljöorganisationer, som Greenpeace och WWF, för länge sedan slutat vara gräsrotsrörelser. Istället har de med åren utvecklats till gigantiska, professionella lobbyister, som genom mångårigt arbete effektivt integrerat sig in i den politiska maktens innersta rum – där de har möjlighet att bakom kulisserna påverka stora delar av den politik som till exempel EU för.

Som brittiska NGO Monitor mycket riktigt konstaterar, är Greenpeace – med kontor i 40 länder och en omsättning på nära 700 miljoner årligen – knappast en liten underdog som slåss mot etablissemanget. De har istället blivit etablissemanget. Trots detta har Greenpeace ingen accountability, dvs ansvar, för de beslut som organisationen är med och driver fram. Beslut som i EU:s fall innebär ett benhårt motstånd mot genmodifierade grödor, men även förhalande om frågan om skiffergasutvinning – som på sikt kan göra flera Europeiska länder oberoende av Putins gas – och de flesta andra typer av investeringar i fossila bränslen. Beslut som oundvikligen innebär ekonomiska konsekvenser för medborgarna. Och oavsett om man tycker det är rätt eller fel, är det stora problemet att väljarna aldrig ens får ta ställning till dessa frågor – de görs upp i slutna rum, ofta utan insyn över huvud taget.

Detta är något som vi inte så ofta funderar över i Sverige. Förmodligen eftersom miljörörelsen – oavsett om det är Naturskyddsföreningen, WWF eller Greenpeace – allmänt åtnjuter en slags upphöjd expertstatus i medierna, och därför aldrig granskas på samma sätt som andra globala och välfinansierade makthavare.

Däremot har Greenpeace stött på plötsligt och hårt motstånd i Indien, där den nya regeringen under ledning av premiärminister Narendra Modi förbjudit miljöorganisationen från att ta emot kampanjbidrag från utländska givare. Detta eftersom Greenpeaces verksamhet i landet – genom sitt motstånd mot exempelvis nya kraftverk – hotar den ekonomiska utvecklingen, enligt Modi.

En läckt report från den indiska säkerhetstjänsten förklarar bakgrunden. Så här börjar den:

A significant number of Indian NGOs (funded by some donors based in US, UK, Germany and Netherlands) have been noticed to be using people-centric issues to create an environment, which lends itself to stalling development projects. These include agitations against nuclear power plants, uranium mines, Coal-Fired Power Plants (CFPPs), Genetically Modified Organisms (GMO), mega industrial projects (POSCO and Vedanta), hydel projects (at Narmada Sagar; and in Arunachal Pradesh) and extractive industries (oil, limestone) in the North East. The negative impact on GDP growth is assessed to be 2-3 % p.a.

Man kan naturligtvis tycka vad man vill om det demokratiska i att en stat går in och stryper finansieringen av en ideell organisation, men i grunden sätter den fingret på en viktig fråga: Vilka finansierar egentligen motståndet mot kol- och kärnkraftverk i Indien? Om detta vet vi inget, eftersom Greenpeace inte är en myndighet och därför inte behöver vara transparent med finansieringen. När det gäller exempelvis miljörörelsernas envisa – och i mångt och mycket obegripliga – kamp mot skiffergasutvinning, har det länge funnits misstankar om att Ryssland och Vladimir Putin slussar pengar till just anti-frackingrörelsen. Något som även Natochefen Anders Fogh Rasmussen hävdade häromdagen.

Men framför allt sätter den indiska underrättelserapporten för första gången en siffra på den ekonomiska effekten av Greenpeaces kampanjer: 2-3 procents lägre tillväxt årligen.

Denna siffra är inte riktigt överförbar till europeiska förhållanden, där vi har att göra med mogna ekonomier och låga tillväxttal. Men att miljörörelsen haft, och har, en stor inverkan på europeisk ekonomi är utom diskussion. Och till skillnad från i Indien, har miljörörelsen här vuxit samman till den grad med den politiska makten att det knappt går att separera dem  längre.

Den bästa bilden av hur stora och inflytelserika dessa så kallade NGOer har blivit, står Richard North på EU Referendum för. Han har vaskat fram siffror från EU och lagt samman hur mycket de 10 största miljölobbyisterna – även kallade Green 10 – fått i bidrag av EU mellan åren 2007 och 2012. Totalt har skattebetalarna finansierat dessa dolda makthavare med miljardbelopp, pengar som framför allt gått till lobbyarbete för hårdare miljölagstiftning inom EU. De får alltså betalt av EU för att bedriva lobbying mot EU. Vilket framför allt är ett sätt för makthavarna i Bryssel att få besluten som framstå som folkligt förankrade (denna metod med konstgjorda opinioner brukar kallas för astroturfing eller sock puppets, strumpdockor). Richard North:

There is, however, an even more sinister element. As we see the march of globalisation progress, the Green 10 (all of them funded by the EU, except Greenpeace – the WWF between 2007-2012 having grabbed a massive €53,813,343 for its services to itself and the EU empire), are supporting their paymaster, ”promoting EU environmental leadership in the global political arena”, helping it act at a global level. 

Intressant i detta sammanhang är att just Greenpeace alltid nobbat denna typ av statliga bidrag. Däremot har man inga problem att arbeta tillsammans med sådana som gör det, till exempel WWF och Jordens vänner.

Att följa Indiens exempel är, som North skriver, sannolikt ett lönlöst företag. Till skillnad från Indien, som är en självständig nation, lyder Sverige och alla andra EU-länder under de lagar och förordningar som hamras fram av ovalda byråkrater i Bryssel – under påverkan av likaledes oansvariga miljölobbyister. 

Resultatet ser vi runt omkring oss. Vi har en skola där stora delar av naturvetenskapen ersatts av miljöaktivism,  framtagen av WWF. Vi har en havererad energimarknad, där 100-tals miljarder slösas på ineffektiv och helt onödig vind- och solenergi. Vi har ett jordbruk som hotas av nedläggning  – de ensidigt hårda miljölagarna slår ut svenska bönder och bidrar till att Sverige idag har en sämre självförsörjningsgrad än någonsin i modern tid. Jobbdödande energiskatter driver världens mest miljövänliga industrier till andra sidan Jorden, där de drivs med smutsigt billigt kol istället för ren svensk vattenkraft.

Det finns förvisso flera skäl till att massarbetslösheten bitit sig fast i Europa, inte minst den långa och vansinniga kampen för att försvara den gemensamma valutan. Men det är sannolikt att de hemliga beslutsfattarna i Greenpeace, WWF, Friends of the Earth, Naturskyddsföreningen och andra stora icke-valda makthavare har ett stort ansvar för att miljoner går utan jobb på kontinten.

För många år sedan fanns en myndighet, Styrelsen för Psykologiskt försvar. Denna myndighets verksamhet gick ut på att avslöja och förhindra desinformation som kunde skada Sveriges nationella intressen. Jag är övertygad om om att SPF hade kommit till en liknande slutsats som den indiska underrättelsetjänsten om den funnits kvar.

Men det var som sagt länge sedan. Idag har vi istället hela partier som bygger sina program på desinformation på en nivå som inte ens Vladimir Putin hade kunnat tänka ut.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,