Gemensamt för flera av 1900-talets största mänskliga tragedier är att de varit förankrade i ideologier som gått ut på att ställa grupper mot varandra – framför allt minoriteter. Och utan att förfalla till Godwins lag, är det därför  olustigt att Miljöpartiets Åsa Romson, i en slags panikartad reaktion på framgångarna för Feministiskt initativ, nu går till fradgande attack mot alla vita medelålders män som språkröret hävdar ligger bakom det mesta eländet i världen.

Denna minoritet – om vi tolkar begreppet som män i åldersspannet 45-64 år – utgör enligt SCB cirka 10 procent av befolkningen (män med utländsk härkomst, c:a 250.000 st, är här frånräknade). Detta kollektiv är enligt Åsa Romson ansvarigt för de flesta problem vi har. Det är medelålders män som flyger från Bromma, och därmed stoppar unga kvinnliga studenter från att få studentrum. Det är uteslutande medelålders vita män som vräker i sig kött och därmed är ansvariga för klimatförändringar och svältande kvinnor i Sudan.

Jag tror inte att Romson själv inser vilka krafter hon spelar med genom att generalisera och stigmatisera en grupp på det här viset – visserligen en ganska ofarlig grupp som aldrig protesterar och är van sedan åratal vid att ta skit. Men vi är ganska många som både är män och medelålders, och inte känner igen oss ett dugg i Romsons hatiska utfall och börjar känna en slags trötthet för de ständiga attackerna mot vår själva existens. För vad är alternativet till att vara vit, medlålders och heterosexuell om man är man i 50-årsåldern, med fru och barn och inte känner någon dragning till andra män?

Själv använder jag i princip aldrig bil, utan slåss på cykelbanor eller trängs i t-banan precis som de flesta stockholmare som försöker få vardagen att gå ihop mellan hämtningar och lämningar – en livsstil jag delar med de flesta av mina medelålders, heterosexuella, manliga vänner.

Samtidigt flyger Romsons partiledarkollega Gustaf Fridolin (som förvsso har några år kvar innan han drabbas av det institutionella MP-hatet för medelålders vita män) till New York för att inviga ett lokalkontor för Miljöpartiet och ”inspireras” av atmosfären i det Stora äpplet. Företrädaren på språkrörsposten, Maria Wetterstrand, flygpendlade  från jobbet i Stockholm till maken i Helsingfors varje vecka. Och Ywonne Ruwaida, tidigare ekonomiskpolitisk talesman för MP,  satte rekord i att ta taxi på skattebetalarnas bekostnad – hon slog till och med Gudrun Schyman i denna gren – när hon unnade sig att åka bekvämt från och till Riksdagen förbi de överfulla bussarna och t-banetågen.

Kanske styrdes de i sina handlingar av de strukturer som generationer av vita medelålders män skapat?

Själv anser jag att Åsa Romson igår passerade en slags anständighetens gräns genom sitt tal, med vilket hon sällade hon sig till extrempartier som Sverigedemokraterna – som för övrigt kritiseras av samma MP just för att ”ställa grupper mot varandra”.

Vi kan ju ta följande utdrag ur Romsons tal, där hon lyckas extra bra med att spela ut vitt skilda grupper och problem mot varandra:

Mycket förenklat kan man säga att klimatförändringarna orsakas av rika män, men drabbar fattiga kvinnor. Det är samma mönster oavsett om vi tittar i Sverige, Europa eller världen. Dagens passiva klimatpolitik är att sätta lata mäns intressen framför kvinnor och barns. Det måste ifrågasättas. Vad är det som säger att mannen som sitter ensam i sin stadsjeep ska prioriteras högre än kvinnan som tar tunnelbanan in till jobbet varje dag? Vad är det som säger att mannen som flyger på affärsresa måste få en egen flygplats mitt inne i centrala Stockholm medan den kvinnliga studenten inte har nånstans att bo? Och vad är det som säger att den svenske mannens rätt att äta kött varje dag går före den sudanesiska kvinnans rätt att slippa klimatkatastrofer som förstör hennes skörd?

Själv är jag övertygad om att den sudanesiska kvinnan fruktar betydligt mer för att bli kidnappad eller dödad av unga arga män från  Boko Haram än oroar sig för hur svenska mäns köttkonsumtion kommer att påverka jordbuksproduktionen söder om Sahara fram till 2100.

Att anmäla MP för hets mot folkgrupp, som Cornucopia föreslår, tror jag dock bara är kontraproduktivt. Däremot borde alla politiker som tror på ett samhälle där alla inkluderas, ta starkt och tydligt avstånd från Romson. (Fortfarande har jag dock inte sett något i de stora tidningarna som ens kan tolkas som kritik mot språkröret, men det är ju som det brukar när det handlar om MP. )

Stefan Löfven, medelålders, vit, heterosexuell man och därmed måltavla för Åsa Romsons hat, bör i alla fall ta konsekvenserna och omgående ta avstånd från allt tilltänkt samarbete med MP – och istället bilda regering med demokratiska partier som respekterar alla svenskar, oavsett hudfärg, sexuell läggning, ursprung eller ålder.

Att samarbeta med ett parti som hatar en lär vara dömt att misslyckas från start.

Intressant?

Läs även: Ledarsidorna.se

Fler om , ,