Det finns knappast någon konflikt som, trots sin relativt begränsade omfattning, lockar fram så starka känslor som det till synes eviga kriget mellan Israel å ena sidan och palestinska grupper som Fatah och Hamas på den andra.

För att använda ett lite finare ord brukar Israel anklagas för att bedriva assymetrisk krigföring – genom att till exempel attackera civilbefolkning istället för stridande trupp. Men så är det ju inte – även om man kan få det intrycket om man följer svenska mediers rapportering. Konflikten är minerad mark i ordets alla bemärkelser, och den som uttrycker en åsikt som kan tolkas som det minsta Israelvänlig riskerar hudflängning i sociala medier, något som Stefan Löfven nu fått erfara. Framför allt upprörs många debattörer av att det saknas proportionalitet i antalet döda civila på de båda sidorna i konflikten. Resultatet blir att Hamas, som dels gör sitt bästa för att spränga israeliska civila i bitar, dels använder den egna civilbefolkningen som mänskliga sköldar för sina avskjutningsramper och vapendepåer – legitima militära mål – vinner omvärldens sympatier. Medan Israel, som skyddar sina civila med skyddsrum och sofistikerade anti-robotsystem, utmålas som den part som begår krigsbrott.

Ett problem är att de återkommande striderna mellan Hamas och Israel över huvud taget beskrivs som ”konflikter”. För det är det inte. Det här rör sig om terrorhandlingar, eftersom den ena sidan (Hamas) vill utrota den andra. Därför finns det heller inga utsikter att förhandla sig fram till någon varaktig fred, eftersom det är utsiktslöst att förhandla med någon som bestämt sig för att döda en.

Låt oss gå igenom vad det hela handlar om, punkt för punkt:

För det första: Israel ockuperar inte Gaza, en missuppfattning som upprepas gång på gång av organisationer som Ship to Gaza,men som inte blir mer korrekt för det. Israel utrymde Gaza och alla bosättningar 2005, och sedan dess har palestinierna själva styrt den smala fyra mil långa landremsan med 1,8 miljoner invånare. Däremot upprätthåller Israel en omfattande kontroll av allt gods som förs in till Gaza, via flyg, båt eller landvägen via två de gränsövergångarna från Israel, en i norr och en i söder där 100-tals lastbilar med förnödenheter passerar dagligen, trots konflikten.

Att denna kontroll – som kallas blockad av Israels kritiker – behövs är dessvärre tydligt. Hamas, Islamiska jihad och andra extremistigrupper som verkar i Gaza gör sitt bästa för att smuggla in allt större raketer för att användas i attacker mot Israel. Så sent som i mars bordades ett fartyg på väg till Sudan av den israeliska underrättelsetjänsten med ett stort antal syrisktillerkade långdistansraketer av typen M-302 ombord. Dessa skulle efter avlastning i Sudan smugglas via Sinai till Gaza. Till skillnad från tidigare, då Hamas endast haft tillgång till mindre raketer, hotar dessa vapen Israels själva hjärtland, storstäderna Tel Aviv/Haifa och Jerusalem, vilket gör denna omgång betydligt värre än tidigare raketattacker från Hamas. På bara en vecka har nära 1.000 raketer skjutits från Gaza mot Israel.

För det andra: Det är inte bara Israel som bedriver blockad mot Gaza. Även Egypten har i princip stängt hela sin gräns mot Gazaremsan, eftersom islamistiska terrorgrupper i Gaza även hotar stabiliteten på Sinaihalvön. Den nuvarande militärregimen i Kairo avskyr innerligt Hamas, som är en del av Muslimska brödraskapet – rörelsen vars president Muhammed Mursi avsattes i en militärkupp förra sommaren. Men trots att Egypten alltså bedriver exakt samma blockad som Israel, skjuts det inga terrorraketer mot egyptiska städer.

(Egypten har dessutom förstört ett stort antal av de smuggeltunnlar mellan Sinai och Gaza som använts för att föra in vapen och stridande till Gaza. Uppenbarligen har detta arbete inte varit tillräckligt, med tanke på det stora antal långdistansraketer som Hamas skjutit iväg de senaste dagarna mot Tel Aviv, Jerusalem och nu senast Eilat.)

För det tredje: Gazaremsan har inte varit vare sig israeliskt eller palestinskt område. Området ockuperades av Egypten 1948, då staten Israel bildades och krig utbröt med de arabiska grannländerna. I Sexdagarskriget 1967 intogs Gazaremsan av Israel, som ockuperade området fram till 2005, då premiärminister Ariel Sharon beslöt att ensidigt utrymma de israeliska bosättningarna  och lämna över kontrollen till palestinierna (Egypten var inte intresserat av att ha tillbaka marken).

2005 fanns alltså för första gången någonsin – genom Israels försorg –  ett landområde där palestinierna hade full självständighet. Alltså en början till palestinsk stat. Visst, befolkningen var fattig, men de fabriker, drivhus, konstbevattningsanläggningar och annan infrastruktur som israeliska bosättare hade lämnat efter sig, fungerade fortfarande. Dessutom erbjöd de milslånga stränderna stora möjligheter till turism. Framtiden för Gaza verkade trots allt ganska ljus just då, efter 2005. Jeffrey Goldberg skriver bra i The Atlantic om Gazas historiska chans och hur den slarvades bort:

In the days after withdrawal, the Israelis encouraged Gaza’s development. A group of American Jewish donors paid $14 million for 3,000 greenhouses left behind by expelled Jewish settlers and donated them to the Palestinian Authority. The greenhouses were soon looted and destroyed, serving, until today, as a perfect metaphor for Gaza’s wasted opportunity.

Vid de första fria palestinska valen året efter, röstades islamistiska Hamas fram till makten – kanske mest som en protest mot det korrumperade maktpartiet Fatah. Hamas, som stämplats som terrorister av såväl EU som USA (dock inte Sverige) har sedan dess ägnat all sin energi  åt att förvandla  Gaza till en tungt militariserad bas, istället för att försöka få ekonomin på fötter och göra något åt den skyhöga arbetslösheten. I snart 10 år har Hamas, tillsammans med andra och ännu mer extremistiska rörelser, så gott som dagligen låtit raketerna regna över södra Israel, i hopp om att de ska döda någon – vem som helst – eftersom varje israel enligt Hamas logik är en legitim måltavla. Istället för satsningar på infrastruktur, bostäder och arbetstillfällen har Hamas lagt allt på att nå organisationens övergripande mål: Att utplåna Israel.

Som tur är har Hamas så här långt haft minst sagt begränsad framgång i detta projekt. Den israeliska civilbefolkningen har motvilligt tvingats anpassa sig till den dagliga terrorn, och lever med vetskapen att det när som helst kan komma ett raketlarm. Då gäller det att snabbt som ögat hitta ett skyddsrum – ofta har man bara 15 sekunder på sig att sätta sig i säkerhet. Det gäller även dagisbarn, som får lära sig hur de skyddar sig mot palestinska raketer ungefär samtidigt som de lär sig gå. Dessutom har IDF, den israeliska försvarsmakten, utvecklat sitt eget missilförsvar – Järnkupolen – som skjuter ner många av de inkommande raktererna innan de når sina mål.

Israel har alltså satsat enorma resurser på att skydda sin befolkning från raketterrorn från Hamas, vilket gör att de civila förlusterna på den israeliska sidan är ganska små, jämfört med hur många civila som dödats i Gaza i samband med IDF:s bombningar av raketramper och vapenförråd.

Hamas å sin sida struntar i hur många som dör av den egna befolkningen. I Gaza har det därför inte byggts några skyddsrum – pengarna har gått till raketer istället.


Militära anläggningar förläggs medvetet i bostadsområden, där de skyddas av mer eller mindre ofrivilliga mänskliga sköldar. När Israel förvarnar de boende om en förestående bombattack, går Hamas ut och beordrar dem att återvända till sina hus – något som organisationen själv har bekräftat. Ett 40-tal av de raketer som skjuts mot Israel hittills har dessutom landat inne i Gaza, däribland en som slog ut en kraftledning som levererar el till 70.000 gazainvånare. (Det israeliska energibolaget som äger verket vågar inte skicka någon att reparera ledningen som ligger på Hamaskontrollerat område.)

Som Israels premiärminister uttryckte skillnaden mellan de bägge sidorna: Israel använder anti-missilsystem för att skydda sin befolkning. Hamas använder civilbefolkning för att skydda sina raketer.

pmisrael

Det är framför allt detta förhållande som gör att de palestinska dödstalen blir så stora, jämfört med Israels. Och Hamas vet mycket väl, att ju fler civila som dör, desto större blir det internationella trycket på Israel att avsluta sin offensiv. Denna ”proportionalitetsprincip” används tyvärr alltmer flitigt även i den svenska debatten: Eftersom många fler palestinier än israeler dör, måste Israel alltså vara den mest onda parten i konflikten och huvudansvarig för att få slut på dödandet.

Detta är precis vad Hamas vill uppnå – och därför har man ingen som helst brådska att gå med på vapenvila. Det är ett grymt och cyniskt spel med den egna befolkningens liv som insats.

Och för det fjärde: Hamas raketterror mot Israel har ingenting med fredsförhandlingar eller kampen för en själständig palestinsk stat att göra. Hamas är en extrem, antisemitisk rörelse med medeltida värderingar, vars själva stadga slår fast att alla judar ska fördrivas eller dö –  och det gäller inte bara på Västbanken utan i hela det område som idag utgör staten Israel. Hamas struntar i hur många bosättningar Israel bygger – organisationen har gång på gång förklarat att man aldrig kommer att erkänna Israels rätt att existera någonstans.

Som SvD:s Benjamin Katzeff Silberstein skriver:

Organisationens mest välkända ideologiska mål må vara att utrota staten Israel, men det är knappast det enda målet. Parallellt med Hamas krig mot Israel strider de också mot självklara mänskliga rättigheter. De som främst får utstå konsekvenserna av Hamas politik är inte Israel, med sina skyddsrum och sitt missilförsvarssystem, utan Gazas civila.

Och så länge Hamas sitter kvar vid makten, kommer det aldrig någonsin att bli varaktig fred mellan Israel och palestinierna – än mindre en palestinsk stat.

Ändå finns det ganska många i den svenska debatten, till och med representanter från statsbärande partier som socialdemokraterna, som på allvar vill att Israel ska fredsförhandla med Hamas. En motpart vars främsta ambition alltså är att döda så många israeliska civila som möjligt – ett soklart krigsbrott – samtidigt som den egna befolkningen tvingas agera mänskliga sköldar – något som är ett minst lika allvarligt brott mot krigets lagar.

Med ett lite finare uttryck skulle man kunna beteckna det som assymetrisk opinion.

Intressant?

Fler om , ,