Årets valrörelse handlar i mångt och mycket om skatter, och då särskilt behovet av att höja dem kraftigt för att försvara välfärden – som enligt framför allt vänstern  totalhavererat under de åtta åren av borgerligt regeringsinnehav. Framför allt är det jobbskatteavdragen som slagit sönder Sverige och enligt vissa kritiker slitit isär  samhället till den grad att det tvingat ut rumänska EU-migranter på Stockholms gator för att tigga.

Om man analyserar dessa nya krav på stora skattehöjningar, en slags hets mot verkligheten som Sakine Madon så klarsynt formulerade det i en ledare nyligen, är det lätt att få intrycket av att de pengar vi tjänar egentligen inte är våra egna – utan statens. Att våra löner i sin helhet borde hanteras av politiker, som  i sin stora välvilja och godhet därefter förser oss med den välfärd och de bidrag som vi anses efterfråga. Och dessutom låter oss behålla mer mer än hälften av det vi tjänar.

Så generöst!

Som medelålders, vit man och allmän surgubbe (och dessutom fortfarande sosse i grunden) är jag så gammaldags att jag anser att mina ihoptjänade pengar tillhör mig och inte staten. Och att jag i princip alltid kommer att använda dem effektivare och bättre än Anders Borg och kommunpolitiker.

För i samma stund som skatterna sugs in i de stora transfereringssystemen, upphör också kostnadskontrollen och istället för välfärd får vi kommunala storsatsningar på dimmaskiner, medeltidsvärldar och kommunala clowner. Att vara generös och frikostig med någon annans pengar är nämligen alltid enklare än att satsa sina egna slantar, som slöseriombudsmannen Martin Borgs förtjänstfullt visat i sina böcker och filmer.

punktskatter

Nåväl, låt oss titta närmare på hur mycket en svensk höginkomsttagare betalar i skatt idag,

För att ta svensk politiks verkliga hatobjekt, väljer vi en medelålders, vit, heterosexuell man, Gustav, som jobbar som projektledare i IT-branschen, som går som tåget. Därför har han vid 44 års ålder lyckats förhandla sig till en lön på 40.000 kr, vilket i de flesta rödgrönas ögon gör honom så kallat ”rik”.

Om man går efter skattetabellen, betalar Gustav 10.966 kr i skatt på sin heltidslön, vilket innebär att han betalar 27 procent i skatt. Det verkar ju inte så farligt, eller hur.

Men då glömmer man att löneskatten bara är en av många skatter som tas ut. På den utmärkta sajten Ekonomifakta kan man beräkna det totala skattetrycket, inklusive arbetsgivaravgifter, och då framträder en helt annan bild.

På Gustavs lön måste nämligen hans arbetsgivare betala full arbetsgivaravgift – 31,42 procent av lönesumman eller 12.568 kr. Den totala skatten på Gustavs lön är alltså 23.534 kr, eller 59 procent. (Vissa hävdar att denna siffra är för hög eftersom lönen ska räknas inklusive arbetsgivaravgiften – jag har aldrig riktigt förstått det argumentet.)

(Utan jobbskatteavdragen hade Gustav haft en total skatt på 25.647 kr, eller 64 procent.)



Men det slutar inte där. När Gustavs lön är skattad och klar, och han vill använda sina pengar till konsumtion är staten framme igen. Denna gång vill Borg/Andersson/valfri finansminister ha 25 procent av hans kvarvarande pengar, eller c:a 4.000 kr. Därmed har skatterna på Gustavs lön ökat till nära 28.000 kronor.

Till detta kommer att en del varor och tjänster dessutom har höga punktskatter – som elektricitet, tobak och alkohol  vars pris utgörs till mer än hälften av skatter och moms.

Det totala skattetrycket för en en inkomst på 40.000 kronor ligger därför sannolikt i närheten av 30.000 kr – vilket skiljer sig rejält från de blygsamma 27 procent som man brukar tala om i deklarationssammanhang. Hur vi än vänder och vrider på det, antingen vi tolkar skatternas andel som 75 procent eller 57 procent av lönen, är det svårt att hävda att vi har ett problem med låga skatter i Sverige.

Detta är viktigt att bära med sig i en debatt där flera partier tävlar i vem som kan lova flest skattehöjningar – framför allt för ”höginkomsttagare”. För frågan alla borde svara på är: Hur mycket är det befogat att vi får behålla? 10 procent? 15? 5? Var någonstans blir det ointressant för folk att över huvud taget gå till jobbet – är det när 70 procent av lönen går till skatten? Eller 80?

Socialdemokraterna var faktiskt fram till helt nyligen ovilliga att skruva upp det totala skattetrycket, men om väntstervinden håller i sig fram till valet om ett par veckor kommer det snart att ställas krav på att 100 procent av våra inkomster behövs för att värna välfärden.

Och det kommer förstås att marknadsföras som rättvisa.

Intressant?

Fler om , , , ,