Socialismen har alltid haft betydande svårigheter när det gällt att få sina företrädare att leva som de lär. I exempelvis DDR (omhuldat och uppskattat av många av dåtidens vänsterpolitiker) hade exempelvis höjdarna inom SED, socialistiska enhetspartiet, sina egna butiker att handla i, där de hade tillgång till alla de västvaror som befolkningen förvägrades och dessutom slapp köerna som var vardag i det socialistiska mönsterlandet. Detta eftersom de, som det brukade heta, var främst bland jämlikar.

I socialismens värld var det sällan någon som ifrågasatte detta öppet, eftersom det aldrig rapporterades. Medierna var nämligen en integral del i socialistiska kampen, och journalisterna skulle aldrig drömma om att beskriva hur Erich Honecker levde lyxkliv i sin datja, alltmedan landet stod på randen till bankrutt och medborgarna fick köa i timtal för en toarulle.

Hur som helst. Utan att på något sätt jämföra Romson med Honecker (förutom den gemensamma tron på planekonomi som ett överlägset sätt att organisera samhället) tror jag att en del av denna inställning till pressen finns inbakad i Miljöpartiets dna. Efter åratal av gullande med det gröna lite krejjsy uppstickarpartiet och en närmast total avsaknad av kritisk rapportering, hade partiet invaggats i tron att det stod över normal journalistisk granskning. Eller rättare sagt – MP hade börjat se medierna som en allierad i kampen för det gröna drömsamhället, och släppte ner garden.

Därför har Romson kanske utgått från att hon även i regeringsställning riskfritt kan fortsätta att instruera andra i hur de ska leva sina liv, samtidigt som hon själv gör precis tvärt om. När partiet i sitt program vill förbjuda giftiga marinfärger för att de dödar livet i Östersjön, väljer Romson sålunda att bevilja undantag för sig själv, och avfärdar det hela som en privatsak.

Miljöpartiet har i åratal drivit kravet på att all olja för uppvärmning ska vara borta redan 2015 – samtidigt värmer Romson upp sin egen husbåt, ankrad vid Skeppsholmen mitt i Stockholm, med en 270-hästars dieselmotor från 70-talet utan avgasrening (vilket inte spelar nån som helst roll för klimatet, däremot bullrar det och avgaserna kan vara skadliga för närboende). Hon brännmärker vita, medelålders män för att de äter kött och flyger från Bromma, men har själv inga problem att använda samma flygplats för att hoppa ombord på statsflyget – regeringens privatplan som kostar 100.000-tals kronor i timmen – för att skydda sig till ett miljömöte i Italien.

Och när hon så konfronteras med alla dessa diskrepanser mellan den privata moralen och vad hon förväntar sig av befolkningen – av en journalist som agerar precis som journalister ska – kommer Romson ur balans. Först påpekar hon att bilderna han visar är ”skyddade av copyright”, sedan försöker hon vifta bort allt med att det är en privatsak, att båten är ”kulturarv” (den är byggd 1951), för att till slut landa i att det var hennes makes fel. Själv var hon givetvis helt utan skuld.

Det är inte första gången Romson är i blåsväder. I våras ville hon på fullt allvar förbjuda anonyma bloggare, och efter sitt Almedalstal om medelålders vita, heterosexuella svenska män som skyldiga till både klimatkris och fattigdomen i södra Afrika, var det säkert ett antal av partiets sympatisörer som funderade en extra gång på sin politiska hemvist.

MP tvingas nu motvilligt att anpassa sig till ett nytt läge. En situation där de inte längre kan leva på sin image som utmanare till etablissemanget: De är nu makten, och kommer att behandlas därefter. Och inställningen gör som jag säger, inte som jag gör fungerar inte att köra med när man är både miljöminister och vice statsminister.

Jag misstänker att många miljöpartister börjar fråga sig hur många procent partiet kommer att skrapa ihop efter ett par år i regeringsställning, med Romson vid rodret.

Fotnot: Att vänta sig att det går att stoppa en publicering med hänsyn till copyrightskydd – som ett förtäckt hot om att vidta juridiska åtgärder – är i högsta grad okunnigt. Citaträtten ger tryckta tidningar rätten att visa även  upphovsrättsskyddade verk, om det är befogat för den journalistiska granskningen.

Intressant?

Fler om , , ,