De senaste veckorna har verkligen inte varit svensk demokratis stoltaste dagar. Vi visste väl lite till mans att det skulle bli en stökig resa för Stefan Löfven – men någonstans trodde jag ändå att han skulle komma ur det här som en segrare. Trots de luddiga beskeden i valrörelsen, och trots att stora delar av den regeringspolitik vi till slut fick var långt längre åt vänster än vad majoriteten av väljarna hade förväntat sig.

Tyvärr måste jag konstatera att Löfven och socialdemokraterna inte klarade att stå emot de högljudda och gapiga populisterna i vänstern och mp. Kapitulationen har gömts undan i kommissioner och speciella utredningsmän, men inget kan egentligen längre dölja faktum: Löfven hade ingen plan för Sverige – istället dealar och wheelar han hejvilt för att navigera sig fram till en position där han kan klamra sig fast vid makten med sin regering.

Vi ska nog inte vara förvånade över det faktum att en gammal förhandlare från facket är van att ge och ta. Problemet är när kohandlandet och kompromissandet blir allt, och ersätter visioner och mål. Då blir plötsligt ett vallöfte något som inte var så viktigt när allt kom omkring – som att både Bromma och Förbifarten absolut inte skulle läggas ner respektive byggas, eller att skatten bara skulle höjas för de med inkomster över 60.000. Alla dessa vallöften var när allt kom omkring bara ”ingångsvärden” i en förhandling, för att tala med Löfvens volkabulär. Och nya finansministern Magdalena Andersson verkar tycka det är allmänt jobbigt att ha ansvar för statens finanser – därför gnäller och skyller på sina företrädare för att slippa göra sitt jobb.

Vad vi ser nu, en månad efter valet, är en regering som på många punkter förhandlat sig fram till en politik som bär mycket små likheter med vad Löfven gick till val på. Vinsterna i välfärden har måhända inte stoppats, men osäkerheten om framtiden gör att ingen längre vågar investera i vård, skola eller omsorg. En död hand har lagts över en bransch med hundratusentals anställda.

På samma sätt stryper kompromisspolitiken den svenska landsbygden, som  läggs i träda när meningslösa straffskatter på handelsgödsel – som inte gör ett dugg för miljön – riskerar driva svenska lantbrukare i konkurs. Kärnkraften ska läggas ner, genom att göra verksamheten så dyr att driva att kraftbolagen går i konkurs eller avvecklar frivillgt. Och då har vi inte ens gått in på den politiska maskirovka som S och MP:s radarpar i Stockholms stadshus ägnar sig åt – en politik som går ut på att slänga in så många skiftnycklar i stadens maskineri som möjligt för att göra den ultimata drömmen om nolltillväxt möjlig.

Besvikelsen blir inte mindre av att Stefan Löfven utsatt ministrar som aldrig nånsin borde ha kommit nära makten. Åsa Romson, miljöminister och därtill vice statsminister, har de senaste veckorna gjord sig känd för att äga en gammal dieseldriven båt som enligt rapporterna verkar kunna vara ansvarig för en avsevärd del av Östersjöns bottendöd. Hon värmer sin bostad (dvs båten) med billig brännolja i strid med skattereglerna, hon släpper ut gråvatten rakt ut i Saltsjön – och målar båten med giftig kopparfärg. Allt medan hon kräver att alla vi andra ska låta bli att använda fossila bränslen och sluta flyga från Bromma.

Så här en månad efter valet kan jag därför konstatera att jag borde använt min röst annorlunda – att lägga den på Löfven var i praktiken att rösta på Jonas Sjöstedt och Åsa Romson. Och tyvärr tror jag att många delar denna min djupa besvikelse. Regeringen Löfven var ingen samarbetsregering – det blev bara en ändlös radda med kompromisser där värderingar och visioner lättvindligt slängdes på soptippen för möjligheten att klamra sig kvar vid makten ännu en tid.

Istället för att bygga förtroende, har den nya regeringen med sina bortkompromissade ingångsvärden enbart spätt på väljarnas förakt. Jag har  varit med här på Jorden i mer än ett halvt århundrade, men har nog aldrig tidigare varit med om att en ny regering fått utstå så mycket hån och förakt som denna. Det är en mycket, mycket farlig utveckling vi ser nu.

Om Löfven inte skärper sig och börjar bete sig som en statsminister istället för förhandlare, talar ganska mycket för att vi 2018 kommer att se ett nytt statsbärande parti i Sverige.  Ett parti vars ledare precis sjukskrivit sig för utbrändhet.

Intressant?

Fler om , , ,