Det nyligen avslutade EU-toppmötet om unionens nya klimatmål är slut. Och som vanligt kan vi konstatera att kunskapen om dessa frågor är relativt låg hos svenska redaktioner, precis som det brukar vara när det handlar om EU-politik. Analysperspektivet är snävt och Sverigefixerat, och det fåtal kommentarer som släpps fram är kommer från the usual suspects – alltså de gröna aktivistorganisationerna, som ser sin lukrativa verksamhet hotad när EU nu i en senkommen tillnyktring väljer att inte begå ekonomisk harakiri. Vilket blivit resultatet om kraven från EU:s miljöpolitiker, Världsnaturfonden och andra mer eller mindre skattefinansierade påtryckargrupper hade blivit verklighet.

Som tur var kom Polen och landets nyvalda premiärminister Ewa Kopacz, till undsättning, och satte stopp för de långt framskridna planerna på att avindustrialisera Europa för att som det heter gå före i klimatarbetet. Europa, med bara lite drygt 10 procent av de globala utsläppen av växthusgaser, står nämligen allt mer övergivna i kampen för FN:s tvågradersmål, och listan på länder som är intresserade av att skriva under ett nytt Kyotoavtal – tänkt att förhandlas fram vid ett toppmöte i Paris nästa sommar – blir allt kortare. Stora industriländer som Brasilien, Ryssland, Kina och Kanada har redan deklarerat sitt ointresse för en fortsättning. Och USA har aldrig varit med.

Problemet är alltså att ingen följer efter. Och därför spelar det heller ingen roll om EU minskar sina utsläpp med 40 procent eller 80, eller bygger vindkraftverk på varje ledig kvadratmeter av unionens jordbruksmark. Så länge 90 procent av världens länder högaktningsfullt struntar i klimathotet och istället satsar allt på tillväxt och ökad levnadsstandard, blir alla EU-beslut på området bara dyr och meningslös symbolpolitik.

Fast det är egentligen mycket värre än så. Europa har istället blivit ett skolexempel på hur man inte ska blanda ihop miljö- och energipolitik, och lägga ansvaret för en fungerande elmarknad i händerna på amatörer. Det enda som uppnåtts i Europa under de senaste dryga 10 årens experiment med utsläppshandel och kraftig utbyggnad av förnybar energi är att elpriserna har skjutit i höjden, industrier och jobb flyttat ut eller lagts ner och skuldbördan för subventioner till vind- och solenergi vuxit till monstruösa summor. I Tyskland beräknas elkunderna vara skyldiga i runda slängar 1.000 miljarder bara i subventioner för utbyggnaden av solenergi. Ändå ökar utsläppen istället för att minska, när kolkraften byggs ut för att agera reservkraft för vind och sol.

Det är alltså fullt förståeligt om ett land som Polen, med en stark ekonomisk tillväxt, med fasa tittar västerut och ser med fasa på hur Europas forna ekonomiska stormakter till synes gör sitt yttersta för att avskaffa både industrier, arbetstillfällen och välstånd.

Därför blev nu resultatet av nattmanglingen i Bryssel ett mycket flexibelt klimatavtal som kan förhandlas om i princip när som helst – och dessutom kan dumpas helt ifall inte resten av världens länder gör jämförbara åtaganden i Paris nästa sommar. Utan ett nytt globalt avtal som ersätter Kyotoprotokollet, blir det alltså inga mer politiskt beslutade utsläppsbegränsningar på europeisk nivå, och EU:s klimatpolitik har därmed kommit till vägs ände. Att notera i sammanhanget är att Stefan Löfven sade sig vara nöjd med resultatet.

Detta är något som vi borde tacka Polen för. Vid årsskiftet tar landet dessutom över ordförandeklubban i EU, och Ewa Kopacz blir därmed ansvarig för att förhandla fram ett nytt globalt klimatavtal. Förväntningarna på att få ett sådant på plats är just nu mikroskopiska, och jag misstänker dessutom att Polen har ett mycket begränsat intresse av att se det bli verklighet. Polens ekonomi är starkt beroende av kolkraft, och landet vill absolut inte sätta sig i en situation där det riskerar bli beroende av gas från Putins Ryssland, vilket i dagsläget är alternativet till att elda  stenkol.

Något som ingen analytiker berört – sannolikt för att det är för pinsamt att erkänna – är det faktum att EU-ledarna tvingades muta Polen med gratis utsläppsrätter för att få med landet på det nya avtalet. Polens energisektor får fri tilldelning av utsläppsrätter inom handelssystemet ETS, och kan alltså elda vidare i sina befintliga kolkraftverk utan några som helst krav på begränsningar eller ökade kostnader.  Så här står det i avtalet (PDF), som avser länder med lägre än 60 procent av unionens medel-BNP, däribland Polen:

  1. in this context, Member States with a GDP per capita below 60% of the EU average may opt to continue to give free allowances to the energy sector up to 2030. The maximum amount handed out for free after 2020 should be no more than 40% of the allowances allocated under 2.9 for auctioning to the Member States using this option. The current modalities, including transparency, should be improved to ensure that the funds are used to promote real investments modernising the energy sector, while avoiding distortions of the internal energy market;

Kostnaden för denna gratislunch för den polska kolindustrin vältras över på elkunder i Västuropa, däribland Sverige. Här ingår all energiproduktion i ETS, och kostnaden hamnar på våra elräkningar. Villaägarna gjorde för ett par år sedan beräkningen att landets egnahemsägare betalat mellan 12 och 21 miljarder kr extra varje år ( eller drygt 3.000 per villahushåll) på sina elräkningar som ett resultat av utsläppshandeln – detta trots att i princip all elproduktion i Sverige alltså är fossilfri.

Miljarder som alltså nu läggs på att driva polska kolkraftverk.

Reflektioner man kan göra på detta är att vi verkligen skulle behöva fler slipade realpolitiker som Ewa Kopacz.

Och att EU-politiken är smått fantastisk.

Intressant?

Fler om , , , , ,