Ja, jag erkänner – jag röstade ja till EU-medlemskapet i folkomröstningen för 20 år sedan.

Ett val som jag fått tillfälle att ångra många gånger sedan dess. Till mitt försvar kan jag säga att det dock var ett helt annat EU som jag personligen röstade för än det planekonomiska och centralstyrda monster som kom att ersätta det som lockade – den öppna handelsunion med fri rörlighet för varor och tjänster som vi dittills hade lärt oss förknippa med det som då kallades EG, den Europeiska gemenskapen. En sammanslutning av fria stater som har få likheter med det vi fick istället, när maktberusade politiker och byråkrater tog makten och styrde det europeiska projektet mot ständigt ökad överstatlighet och kontroll.

Visst, rörligheten har ökat lite grann och vi slipper ibland visa pass när vi reser mellan länderna. Och i stora delar av unionen existerar nu en gemensam valuta, vilket gör det enklare att jämföra priser på varor och tjänster.

Men samtidigt har problemen hopat sig, och idag är den allmänna bilden av EU bland medborgarna varken ett fredsprojekt eller konkurrenskraftig frihandelsunion, snarare att ekonomiskt och politiskt konkursbo. Det monumentala felbeslutet att tvinga in så väsensskilda ekonomier som Tyskland och Grekland under en gemensam valuta, ledde precis som kritikerna förutspådde till spekulationsbubblor och åtföljande permanenta kriser. Euroförsvaret har lagt en död hand över EU:s tillväxt i mer än sex år, och ingen ljusning är i sikte.

Samtidigt har Bryssel förvandlats till tummelplats för välfinansierade lobbyister som styr politiker och byråkrater med i från början högst oklart demokratisk legitimitet. Tjänstemän och kommissionärer – som vi inte röstat på – driver fram ständigt nya direktiv som sedan automatiskt blir svensk lag utan att vi kan protestera. 7-8 av 10 svenska riksdagsbeslut kommer idag från Bryssel – lagar som vi är tvingade att efterleva även i de fall där de slår direkt mot svenska jobb och svensk ekonomi (som det vansinniga svaveldirektivet som riskerar slå ut industrier i Norrland).

Den fria rörligheten, en av de verkligt stora fördelarna med samarbetet, är givetvis bra – men det vi ser mest av idag är hur skrupelfria EU-länder använder systemet för att mer eller mindre handgripligt tvinga iväg sina fattigaste medborgare till ett liv som tiggare i Europas huvudstäder.

1994 röstade svenskarna för ökad personlig frihet, bättre ekonomi, fler jobb och kanske allra mest ett avskaffat systembolag. Men istället för att få köpa vin och öl på ICA, blev EU ett byråkratiskt monsterbygge, med en allt större kader av ovalda byråkrater som detaljstyr allt större delar av våra liv – från vilken typ av dammsugare vi ska få köpa till vilket godis som ska tillåtas i butikerna. Lägg till detta EU-kommissionens nye ordförande, icke-vald av folket, som aktivt ägnat sig åt att hjälpa skattesmitare – med miljarder i förlorade skatteinkomster som resultat.

20 år efter Sveriges ja till EU permanentas den ekonomiska krisen, nya regleringar gör det mer och mer olönsamt att driva företag och industrierna flyr till länder med billigare energi och lägre kostnader. Kvar blir en union fokuserad på att hantera ständigt nya kriser, istället för att bygga välstånd och framtidstro.

Vi skulle gjort som våra grannar i väst och stannat utanför – och på köpet tjänat 30 miljarder i årlig avgift till byråkratcirkusen i Bryssel och Strasbourg. Fast det går ju inte heller längre, för Riksdagen beslutade redamn 2010 att skriva in vårt EU-medlemskap i grundlagen.

I alla fall: Förlåt.

You can check out any time yo like, but you can never leave. (Hotel California, The Eagles.)

Läs även Motpol och HAX.

Intressant?

Fler om , ,