Vi var nog många som höjde ordentligt på ögonbrynen när Jimmie Åkessons vikarie, Mattias Karlsson, tillsammans med den finanspolitiske talespersonen Oscar Sjöstedt inte bara fick alla svenska mediers totala uppmärksamhet i 15 minuter, utan avslutade den långa föreläsningen om svensk migrationspolitik med att begrava regeringen Löfvens budget. SD förklarade att partiet efter noggranna övervägningar beslutat att stödja Alliansens förslag – vilket logiskt sett borde leda till om inte extraval så i alla fall regeringsombildning.

Men SD, som i Jimmie Åkessons frånvaro verkar ha slipat knivarna och vässat partiets strategi ordentligt, ger inte bara Löfven en rak höger – utan även Alliansen. För även om de fyra borgerliga partierna efter ett nyval skulle få uppdraget att bilda regering, skulle Sverigedemokraterna fälla även den om flykting- och integrationspolitiken ligger fast, alltså den som både S och Alliansen sedan länge anslutit sig till. Åtminstone om SD behåller vågmästarrollen efter nyvalet (och partiets popularitet lär inte minska bland supportrarna efter dagens smocka mot ”etablissemanget”).

Detta lämnar alltså alla övriga partier i ett närmast omöjligt läge. Om de samarbetar över blockgränserna för att stänga SD ute, träder Sverigedemokraterna in i rollet som den enda svenska oppositionen, och kommer sannolikt att växa ännu mer. Och att bilda regeringskoalitioner där Miljöpartiet är i princip omöjligt, eftersom SD ser som sin uppgift att jaga ut MP från varje konstellation där partiet har inflytande.

Lika illa blir det om Alliansen – eller delar av den – i morgon avstår från att rösta för sin egen budget i någon slags solidaritetsmarkering för att förvägra SD inflytande – något som givetvis skulle innebära slutet för det borgerliga samarbetet, och ett direkt erkännande av Sverigedemokraterna som enda oppositionsparti. Det vill säga precis vad SD vill. Hur motståndarna än gör, så tjänar Sverigedemokraterna på det.

Stefan Löfven, statsministern som satt oss i den här situationen med sitt usla regeringsförhandlande – där MP och V fått ett oproportionerligt stort inflytande över välfärdspolitiken, ekonomin och energifrågorna – avsade sig dock allt ansvar i en intervju strax efter nederlaget. Löfven meddelade att bollen nu ligger hos de borgerliga. Vilket i klartext innebär att Sveriges statsminister i princip har abdikerat från sin post, och nu lägger ansvaret för att driva landet på Alliansen, genom att avstå från att rösta på sin egen budget.

Det är djupt tragiskt att SD kom att få den maktposition som partiet har idag – men lika tragiskt är det att vi saknar ledande politiker hos både S och Alliansen som klarar att stå upp emot dem när det blåser snålt. Framför allt sådana som inte försöker skylla ifrån sig när de egna planerna slår fel.

Det är inte utan att man ser tillbaka på Göran Perssons tid vid makten med en viss nostalgi.

Intressant?

Fler om , , , ,

SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3