Efter valet i september spekulerades det vilt – framför allt från vänsterhåll – om att Alliansen var död, eftersom ingenting längre höll den samman. Så blev det ju inte riktigt, tvärtom visar sig samarbetet mellan de fyra tidigare regeringspartierna vara oväntat livskraftigt. Ett samarbete som nu inför stundande nyval dessutom får en oväntad nystart.

Däremot finns det en annan allians som knakar rejält i fogarna – socialdemokraterna. För i verkligheten är S fjärran från ett ”normalt” politiskt parti – det består snarare av ett antal inbördes stridande falanger som alla samlats under den röda rosen av det enkla skälet att detta traditionellt sett varit den enklaste vägen till makten i Sverige.

För 40 år sedan, då Socialdemokraterna var ett parti som samlade 40-45 procent av väljarna och Sverige i princip styrdes som en semi-socialistisk enpartistat, var det givetvis naturligt att alla med en politisk agenda gick med i SAP. Det var industrisossarna som värnade de svenska basnäringarna, vänsterfalangen som ville att staten skulle äga de flesta av produktionsmedlen inklusive bankerna, de utopiska miljökämparna, den kristna vänstern (Broderskapsrörelsen – idag Socialdemokrater för Tro och solidaritet – är vänsterns motsvarighet till KD). Under S-paraplyet ställdes stad mot land, industrijobb mot miljö, marknadsekonomi mot planekonomi.

Alla dessa falanger finns fortfarande kvar, och hur tuffa striderna dem emellan varit och fortfarande är, har Daniel Suhonen, socialdemokrat på vänsterkanten, engagerad i tankesmedjan Tiden och tillika Håkan Juholts talskrivare, beskrivit ingående i  Partiledaren som klev in i kylan (Leopard, 2014). Socialdemokratiska höger-vänsterbråk är förvisso inget nytt, de har pågått i decennier, men vad som är den stora skilladen melllan dagens falangstrider och gårdagens är avsaknaden av en stark ledare. Under decennier styrdes S av partiledare med närmast machiavelliska drag, som Olof Palme och Göran Persson – den senare med omvittnat hårda nypor. Under Persson var det ingen i S som på allvar vågade opponera sig mot GP: den partiföreträdare eller minister som försökte eller av olika skäl inte föll Persson i smaken, försågs snabbt med ett jobb långt borta. Till exempel i Bryssel, dit exempelvis Margot Wallström skickades.

Efter Persson-eran har dock Socialdemokraterna kompromissat sig fram till den ena ledaren svagare än den andra. Inte överraskande misslyckades Sahlin, Juholt och  Löfven att komma till rätta med de hårda maktstriderna i partiet. I Löfvens fall är detta extra illa, eftersom partiet nu befinner sifg i regeringsställning, samtidigt som statsministern inte har en aning om vilket ben han ska stå på. Ena dagen gör han upp med vänsterpartiet – vilket får högersossar och LO att göra uppror. Andra dagen ändrar han sig och ska gå till val tillsammans med MP – ett beslut som rivs upp när andra tunga partiföreträdare går emot statsministern offentligt. Löfven, å sin sida, mumlar och svamlar vidare, i desperata försök att försöka släta över de diametralt olika viljor han försöker gå till mötes samtidigt. Det är inte utan att man börjar känna sympati för statsministern med sitt närmast omöjliga uppdrag.

Dick Erixon beskriver situationen inom S som något som börjar närma sig inbördeskrig. Och den stora frågan är – vad händer om Löfven låter makten gå sig ur händerna vid extravalet i mars? Klarar Socialdemokraternas självbild som statsbärande parti ett så tungt nederlag?

En sak är i alla fall säker – just nu ser inte Alliansen ut att stå nära ett sammanbrott. Däremot verkar Socialdemokraterna ha uppenbara problem med att leva tillsammans.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4SVT, DN 1, 2, 3, 4

Fler om , , ,