Hungerstrejken bland de besvikna syriska flyktingarna, som tvångsinkvarterades i en gammal militärförläggning i Grytan utanför Östersund, är över. Det 30-talet män som tvingades ut på en 15-timmars bussresa rakt ut i ödemarken har nu motvilligt funnit sig i situationen: att tillbringa månader, kanske år, i väntan på att beviljas permanent uppehållstillstånd i Sverige, och därmed åter vara fria att bosätta sig i Malmö, Stockholm eller någon annan tätort där det finns landsmän, kanske till och med bekanta som kan hjälpa dem att starta ett nytt liv efter flykten från terrorns Syrien. Om de lyckas hitta någonstans att bo, förstås.

Flera har påpekat det ”otacksamma” i att människor på flykt över huvud taget kan ha fräckheten att ens ställa krav på var de ska bo – att de inte bara i djup tacksamhet finner sig i sitt öde, och tålmodigt sitter och väntar på att Den goda staten ordnar allt till det bästa och integrerar dem. Detta tänkande, att staten ska ta om hand,  sitter djupt i den svenska folksjälen; vi har ju under generationer med socialdemokratiskt enpartivälde fostrats till att i allt väsentligt undvika egna initiativ och lämna över ansvaret för utbildning, jobb, bostäder och sjukvård till Staten. Istället för att agera på egen hand, ska vi vänta tills någon myndighet uppmärksammat att det finns ett problem, och efter några års utredande kommer på en lösning som passar om inte alla så i alla fall folkflertalet.

Detta rimmar illa med samhällen i många andra delar av världen, där egen handlingskraft ofta handlar om liv eller död, och där staten inte sällan är ens fiende. Jag har ingen aning om vilka de surande syrienflyktingarna i Grytan är, men med tanke på att många betalat 100.000-tals kronor till flyktingsmugglare för resan till Sverige, är det kanske inte den mest utblottade och resurssvaga delen av Syriens befolkning som sitter där. Hemma i Aleppo, Damaskus eller Tartus kanske de var bilmekaniker, plåtslagare, banktjänstemän eller fastighetsägare – verksamheter som fått slå igen i spåren efter den mångåriga terrorn från  Assadregimen och Daesh. Vissa kanske varit förutseende nog att säkra sina besparingar, för att kunna börja på ny kula i en annan del av världen. Starta nya företag och anställa både landsmän och svenskar. De borde alltså vara, som det heter, relativt lätta att integrera i det svenska samhället om de får chansen.

Men istället får de sitta och ruttna bort i en gammal nedlagd militärförläggning, och ägna de få timmarna med dagsljus åt att rulla tummarna. Och om det inte varit så att Sverige – till skillnad från de flesta andra EU-länder – erbjuder permanent uppehållstillstånd (PUT) istället för tillfälligt (TUT) till flyktingar från Syrien, hade de förmodligen aldrig kommit på tanken att fly till en av de mest ogästvänliga, mörka och iskalla avkrokarna i Europa, där ett normalt liv på sin höjd kan levas fem-sex månader om året. Utan den avgörande pull factor som PUT innebär, hade det stora flertalet förmodligen sökt sig till mera dynamiska regioner – metropoler som London eller Berlin – istället för till en stelfrusen tillvaro i närheten av polcirkeln.

Med tiden, beroende på hur snabbt de lär sig svenska och börjar följa nyhetssändningarna på TV, kommer flyktingarna i Grytan till sin stora förvåning upptäcka att det vi svenskar oroar oss för allra mest – trots mörkret, kylan och snöstormarna som viner utanför knuten– är att det är alldeles för varmt. För att sätta stopp för detta hot, till vilket Sverige bidrar med 0,2 procent av de globala koldioxidutsläppen, vill vår folkvalda minoritet lägga ner i princip all svensk energiproduktion förutom vindkraft, straffbeskatta bort vägtransporter och göra det olönsamt att bedriva jordbruk och företag norr om Dalälven. Till exempel i Jämtland, där flyktingarna befinner sig.

Förmodligen har de insett det lönlösa i att försöka skapa sig en framtid i Sverige långt innan dess.

Intressant?

Fler om ,