Efter dagens vidriga terrorattack mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo, som slutade med att tio journalister och två poliser miste livet, var världen snabb med att visa solidaritet med offren. Det dröjde inte många minuter förrän hashtaggen #jesuischarlie  dök upp på Twitter. I dagens slacktivism-samhälle går det ju snabbt att visa sitt deltagande och sympati – praktiskt nog utan att riskera vare sig liv, hälsa eller jobb. Vilket de tio journalisterna på Charlie Hebdo gjorde.

De jobbade för en tidning som slog vilt åt alla håll och inte räddes för att håna och baktala vare sig politiker, potentater eller religiösa fanatiker. I denna genre stod Charlie Hebdo tämligen ensam: Få andra tidningar – framför allt inga som betraktade sig som vänster – vågade publicera den typ av teckningar som blev döden för stora delar av redaktionen. Ett faktum som illustrerades utmärkt av brittiska The Telegraphs liverapportering av terrorattentatet, illustrerad med en pixlad bild på Charlie Hebdos omslag.

Den övervägande delen av den internationella pressen har nämligen sedan länge bevisat att den definitivt inte är Charlie. Självcensuren sitter djupt, vilket visade sig bland annat i reaktionerna på de famösa Muhammedkarikatyrerna som publicerades av danska Jyllandsposten 2006. Dessa teckningar ledde inte bara till att tidningen terrorhotades – publiceringen gav även upphov till en storpolitisk kris när stora delar av Mellanöstern exploderade i hat mot Danmark (och även Sverige drogs med). Exporten av danska (och  svenska) mjölkprodukter hotades, och ledande politiker var snabba med att ta avstånd från publiceringen – samtidigt som de mellan raderna närmast beklagade att de  inte kunde göra något åt den (upphovsrätt, pressfrihet, etc).

Vad som förvånade mest då var den massiva kritiken mot själva publiceringen, inte bara från makthavare utan även från ledande publicister, en kritikstorm som kom att överskugga mordhoten mot tidningens anställda. Få andra tidningar valde att återpublicera teckningarna, inte ens som illustration till vad själva affären handlade om. Anledningen som gavs var att illustrationerna var en kollektiv kränkning av alla muslimer, men sanningen är nog att de flesta helt enkelt var rädda för att själva hamna i skottlinjen för extremister och fanatiker. En av få tidningar som faktiskt gjorde det var just franska Charlie Hebdo – och det är sannolikt denna publicering för åtta år sedan som var själva orsaken till dagens massaker i Paris, inte de färskare hånen mot IS och dess ledare.

Vår undfallenhet mot hot och terror har dock gamla anor. Salman Rushdie, den brittiske författaren som levt under dödshot från mullorna i Iran sedan mer än 25 år efter att ha skrivit  boken ”Satansverserna”, har fortfarande ett pris på sitt huvud. Så sent som i september 2012 höjdes belöningen för att mörda Rushdie till 3,3 miljoner dollar. Och i al-Qaidas webbtidning Inspire förnyades hotet mot honom med en dödslista – som även innehöll namnet på den svenske konstnären Lars Vilks.

Detta sker alltså samtidigt som omvärlden för länge sedan förlorat intresset för Rushdieaffären och åter bjuder in de iranska medeltidsmännen till diplomatins finrum. Rushdie själv, som fick sitt liv förstört, skrev så här om sin situation i boken Den sista gisslan:

I resten av den fria världen handlar ’fallet Rushdie’ om yttrandefrihet och statsterrorism. I Storbritannien förefaller det handla om en man som måste räddas från konsekvenserna av sina egna handlingar. På andra håll vet människor att det skändliga brottet inte begåtts av mig utan mot mig. I vissa kretsar i mitt eget land hyser man den motsatta uppfattningen.

Mycket av denna attityd har även mött Lars Vilks, som även han lever under dödshot sedan han för ett antal år sedan framställde profeten Muhammed som en rondellhund. Han har blivit överfallen under föreläsningar, utsatts för mordbränder – och så sent som 2011 greps tre knivbeväpnade män från Göteborg som var på väg att söka upp Vilks i samband med en konstutställning.

Och trots att alla, politiker som publicister, bedyrat att de alla står upp för den svenska yttrandefriheten, står Vilks ganska ensam där ute i kylan. Ingen vill längre befatta sig med honom eller hans konst, och egentligen får han nog skylla sig själv när han kränker miljarder människor så där som han gjorde. Eller?

Detta är något att fundera på en dag som denna, när jag på Twitter läser uppskattade och retweetade inlägg om att vi inte ska publicera bilder på de som dog i Paris – istället uppmanas vi dela de bilder journalisterna mötte döden för.

Jag ställer mig stilla frågan om vi hade visat samma slags solidaritet med Vilks, ifall någon av hans angripare hade lyckats i sitt uppsåt. Hade vi delat hans rondellhund på samma sätt som Charlie Hebdos satirteckningar? Hade vi samlats i en gemensam manifestation under hashtaggen #jagarlarsvilks?

Till sist: Det är lätt att sätta sig på höga hästar, men jag vill i detta avseende upplysa om att jag aldrig någonsin skulle dela en Mohammedteckning eller publicera någon av Charlie Hebdos karikatyrer. Jag är alltså inte heller Charlie – det är jag för feg för. Eller kanske jag bara handlar strategiskt. För precis som de flesta journalister som har familj tänker man sig väldigt noga för innan man ställer sig i skottlinjen. Framför allt eftersom att vi vet att vi oftast blir lämnade ensamma där framme, utan någon som kommer till vårt försvar när det blir allvar.

Just nu ställer vi oss alla helhjärtat bakom det avskyvärda dådet mot Charlie Hebdo, vi sympatitwittrar och sörjer attacken mot pressfriheten. Men redan i morgon kommer själva dådet att så sakteliga glida in i bakgrunden, för att istället ersättas av den evighetslånga mediala diskussionen om hur det kommer att gynna extremhögern och Sverigedemokraterna.

Hur som helst, de flesta av oss är definitivt inte Charlie – och det är ett problem.

Intressant?

DN 1, 2, 3, SvD 1, 2, 3

Fler om , , ,