Uppsalas röd-rödgröna majoritet vill göra staden till en så kallad Fairtrade City – något som den borgerliga oppositionen protesterar mot. Varför ska en offentlig verksamhet enskilt stödja en enskild organisation – om än en som säger sig göra gott för fattiga bönder Tredje världen – när det finns andra så kallade rättvisemärkningar att välja mellan? undrar debattörerna.

Detta är en högst berättigad fråga, särskilt med tanke på de långtgående förpliktelser det innebär att bli en Fairtrade-stad. Bland annan måste kommunen verka för att ett stort antal butiker och kommunala verksamheter marknadsför Fairtrade-märkta produkter – de gynnas alltså på andra varors bekostnad. Som de borgerliga allianskommunalråden i Uppsala skriver:

För Uppsalas del skulle detta innebära att vi politiker ansvarar för att minst 80 Fairtrade-produkter skulle finns i minst åtta butiker, att minst 15 hotell, kaféer och restauranger har ett utbud av Fairtrade-produkter samt att minst 50 arbetsplatser erbjuder Fairtrade-produkter varav minst tio stycken ska ha mer än en Fairtrade-produkt.

Vid sidan om det faktum att detta känns som ett brott mot konkurrenslagstiftningen – och knappast heller är en kommunal angelägenhet – finns det mer som skaver.

För vad alliansråden inte skriver, kanske av någon slags kommunal anpassning till Decemberöverenskommelsen, är att detta enskilda gynnande även kommer S till godo – via dess fackliga gren Landsorganisationen i Sverige. LO äger varumärket Fairtrade Sverige, tillsammans med Svenska kyrkan, och tjänar pengar när producenter, företag och kommuner använder varumärket Fairtrade – eller utropar sig till Fairtrade City.

Vid sidan om bolaget finns det en ideell organisation med likartat namn,  som samlar in bidrag – därav en stor del skattemedel. Rebecka Weidmo Uvell har granskat detta upplägg på sin blogg (och ja, vi vet att hon ÄR högermänniska).

I vilket fall. Detta innebär det att när Uppsalas s-politiker utser staden till Fairtrade City, gynnas svenska LO – och i förlängningen Socialdemokraterna – där det blir klirr i kassan när de enskilt gynnade rättvisemärkta produkterna säljs.

Däremot klirrar det inte så mycket i fickorna på de fattiga bönderna i Afrika som programmet är tänkt att hjälpa. Tvärtom visar studier att Fairtradeanslutna odlare tjänar mindre än jämförbara bönder i samma områden. I en stor kartläggning (källa) utförd under en fyraårsperiod, slog Londonbaserade School of Oriental and African Studies fast så sent som förra året:

What did surprise us is how wages are typically lower, and on the whole conditions worse, for workers in areas with Fairtrade organisations than for those in other areas.

Careful statistical analysis allowed us to separate out the possible effects of other factors, such as the scale of production. Still, the differences were in most cases, and especially for wages, statistically significant. Explaining why it should be that workers in areas dominated by Fairtrade organisations are so often worse off than workers in other areas is a complex and challenging task. Our full report explores some possible reasons.

It was also surprising to learn that many people do not benefit from the “community” projects supported with funds generated by the “social premium” consumers pay for Fairtrade products. Researchers at London’s School of Oriental and African Studies (Soas) found that many of the poorest are unable to use these facilities. In one Fairtrade tea co-operative the modern toilets funded with the premium were exclusively for the use of senior co-op managers.

(Att notera är att Soas är en institution med ganska uttalade VÄNSTERSYMPATIER.)

Grundproblemet verkar ligga i att Fairtrades regler aktivt förhindrar mekaniserade jordbruksmetoder – enbart fattiga bönder som brukar marken småskaligt, med enkla handverktyg, får del av pengarna. Och alla som sysslar med jordbruk, eller all annan produktion för den delen, vet att högre intäkter hänger ihop med högre produktivitet. Utan effektiva verktyg och mekanisering – låg produktivitet och fortsatt fattigdom. Och även om de fattiga bönderna via Fairtrade får tillgång till nybyggda, fina toaletter, så är de fortfarande fattiga.

Det är alltid vanskligt när politiker bestämmer sig att vara solidariska med andra människors pengar, något som brukar vara ett säkert recept på att offentliga medel slösas bort. För på vägen till småodlarna i Kenya finns det oändligt många vd:ar, marknadschefer och mellanhänder som ska ha sitt, innan det anländer ett fjäderlätt kuvert med pengar till kaffeodlaren i Afrika.

I ett större perspektiv drivs denna nya industri av rättvise- och hållbarhetsmärkning i mångt och mycket helt under radarn, utan kritisk granskning. Det gäller förvisso inte bara Fairtrade utan även den aktuella fiskcertifiering som ASC och MSC bedriver. Eller WWF:s alla lukrativa program för att certifiera allt från palmolja till soja och timmer.

En boomande miljardindustri nästan helt utan insyn.

Intressant?

Fler om , , , , ,