green_caribbean

Klicka för större bild.

Jag har skrivit ett par gånger om misstankarna att Ryssland har sitt finger med i spelet när det gäller motståndet mot skiffergasutvinning – en kamp som drivs parallellt av ett antal miljöorganisationer på båda sidor av Atlanten.

Anklagelser om att Putin försöker stoppa europeisk gasutvinning genom ekonomiskt stöd till miljöaktivister har framförts av bland annat förre Natochefen Anders Fogh Rasmussen, men hittills har det inte funnits några handfasta bevis på att Putins pengar faktiskt funnits i bakgrunden. Miljögrupper i Rumänien har dykt upp från ingenstans och drivit bort amerikanska företag som prospekterat för gas, medan ryska Gazprom av någon anledning kunnat borra ifred. Det här är förstås endast anekdotisk bevisföring – några kopplingar mellan Ryssland och miljöorganisationerna har inte kunnat avslöjas, ingen money trail har kunnat spårats till Kreml.

Inte förrän nu.

Webbtidningen Washington Free Bacon har fått ta del av en rapport som på ett mycket ambitiöst vis kartlagt miljardbeloppen som slussats via en obskyr företagsgrupp på Bermudas via bulvaner för att till sist dyka upp hos amerikanska miljörörelser. En av dessa är The Sierra Club, en anrik amerikansk miljöorganisation som aktivt motsätter sig gasutvinning genom fracking. Kartläggningen visar att Sierra Club fått stora belopp i 200-miljonersklassen – nära hälften av rörelsens intäkter – från en bidragsgivare vid namn Sea Change Foundation i Kalifornien.

Pengarna till Sea Change kommer i sin tur från företaget Klein Ltd, med adress på Bermudas. Ett företag styrs av peroner med nära kontakter till Rosneft, ett statsägt ryskt oljebolag som kontrolleras direkt av Kreml och ett verktyg i Rysslands utrikespolitiska arsenal.

Rapportförfattarna skriver:

One of those executives, Nicholas Hoskins, is a director at a hedge fund management firm that has invested heavily in Russian oil and gas. He is also senior counsel at the Bermudan law firm Wakefield Quin and the vice president of a London-based investment firm whose president until recently chaired the board of the state-owned Russian oil company Rosneft.

In addition to those roles, Hoskins is a director at a company called Klein Ltd. No one knows where that firm’s money comes from. Its only publicly documented activities have been transfers of $23 million to U.S. environmentalist groups that push policies that would hamstring surging American oil and gas production, which has hurt Russia’s energy-reliant economy.

Klein Ltd har som sagt en ganska begränsad verksamhet, enligt rapporten:

The only publicly available documentation of any business conducted by Klein Ltd. were two Internal Revenue Service filings by the California-based Sea Change Foundation, which showed that Klein had contributed $23 million to the group in 2010 and 2011. Klein Ltd. was responsible for more than 40 percent of contributions to Sea Change during those years.

Att slussa pengar via bulvaner på detta sätt är knappast något nytt eller ens oväntat – och frågan är varför det inte skulle vara lika vanligt förekommande på denna sida av Atlanten? I så fall – vilka är mottagarna? Hur långt in i EU:s korridorer sträcker sig Putins finansiella muskler?

(Samma adress på Bermuda listar för övrigt ett holländskt telekombolag som front för rysk penningtvätt.)

Frågan om Putins energipolitiska maskirovka blir extra aktuell i dessa dagar, när EU bestämt sig för att kasta sig in i ytterligare ett megalomaniskt projekt – en europeisk energiunion. Tanken med denna är att knyta samman de olika nationella elmarknaderna i Europa till ett enda gemensamt produktions- och frihandelsområde, där alla medlemmar kan köpa el av varandra utan tekniska, skatte- eller finansiella hinder.

På papperet låter det förstås bra, men med bakgrund av hur EU misslyckats med sina gränsöverskridande projekt tidigare bör man som elkonsument känna sig inte så lite oroad inför framtiden. Detta särskilt som ett av huvudsyftena till energiunionen är att skapa oberoende från Ryssland. En ambition som samma EU-politiker under många år aktivt motarbetat genom sitt motstånd mot gasutvinning parad med en närmast fatalistisk tro på ”förnybar energi” som lösning på alla energiproblem. Sol-  och vindenergi har byggs ut kraftigt, energikällor som kräver alltmer av redundant reglerkraft. Denna reglerkraft är i dagens Europa lika med naturgas, eftersom ingen vill ha kolkraft och ny kärnkraft blir för dyr att bygga.

De fyra dagar av fem som varken sol eller vind levererar, måste alltså all energi produceras på annat sätt – och under överskådlig framtid finns det i princip bara en rimligt miljövänlig storskalig lösning för detta. En resurs som Vladimir Putin idag har ett de facto leveransmonopol på till stora delar av Europa.

Att bli självförsörjande på gas borde alltså vara högsta prioritet för en europeisk energiunion, men samtidigt motarbetas alla sådana planer frenetiskt. Inom EU verkar mäktiga lobbygrupper – bland annat de stora miljörörelser som finansieras av EU och våra skattepengar – för att stoppa skiffergasen. Vi ser exempel på denna typ av motstånd även från svenska debattörer.

Det är ett känt faktum att det inte går att uppnå energisäkerhet enbart med elproduktion som levererar 1-2 dagar i veckan – ändå är det just detta namnkunniga organisationer som Greenpeace och WWF propagerar för. Och det är i mångt och mycket dessa organisationer som har politikernas öra – och därmed formar politiken på energiområdet.

Även om dessa organisationer säger sig vara fullt transparenta med sina bidragsgivare, är förstås frågan var donatorernas pengar kommer ifrån?  Eller donatorernas finansiärer?

Det kan ju vara en obskyr stiftelse på någon karibisk ö.

Intressant?

Fler om , , , ,

(Fotnot:  Energy Policy Alliance, som ligger bakom kartläggningen, kontrolleras av en omstridd lobbygrupp i Washington, vilket givetvis påverkar granskningens mål. Dock har ingen invänt mot de fakta som förs fram i rapporten.)