Offentligfinansierat näthat i Sveriges radio

Lagom till Internationella kvinnodagen fann redaktionen på Sveriges radios humorprogram Tankesmedjan det lämpligt att ”granska” GP:s nya politiska chefredaktör Alice Teodorescu och hennes bakgrund. Teodorescu har med sin uttalade högerprofil – hon kallar sig liberalkonservativ istället för socialliberal – fått stora delar av det åsiktsindustriella komplexet i Sverige att krevera. Två ledarskribenter på G-P har sagt upp sig i protest mot att få Teodorescu som chef,  den tredje har sjukskrivit sig.

Att de tre programledarna, Johannes Finnlaugsson, Dilan Apak och Petrina Solange, alla står väldigt långt till vänster om Alice Teodorescu råder det knappast någon tvekan om när man lyssnar på podden. (Hur dominerande vänstersympatierna i Sveriges radios så kallade humorprogram är skrev Magasinet Neo om i senaste numret.)

Men den så kallade granskningen av Teodorescu är så långt från humor – eller satir – som man kan komma. Istället utvecklas programmet snabbt till fullfjädrat karaktärsmord, där redaktörerna utan någon egentlig anledning läser upp vad anonyma troll på flashback skriver om exempelvis om Alice Teodorescus bröst och vad de skulle vilja göra med henne. De fnittrar åt hennes ursprung – hon kom som barnhemsbarn från Rumänien – och spekulerar i att hennes framgångar och högeråsikter är en slags överkompensation för de rumänska barnhemsrötterna – ungefär som en annan invandrare, ”Lasermannen” John Ausonius, ”överkompenserade” genom att skjuta invandrare.

Höhö. Dråpligt, eller hur?

Programledarna lyckas också stämpla Teodorescu med epitetet ”husblatte, eftersom det i bokstavs- och identitetsvänsterns värld inte är möjligt att både vara invandrare och hysa högersympatier. Har man ändå det är man bara en nyttig idiot, en Onkel Tom som är för dum för att förstå att hen går den vite mannens ärenden.

Denna inverterade rasism slår fast att en riktig invandrare (eller svenskfödd med annat etniskt ursprung) antingen måste vara vänster – eller förd bakom ljuset. Fast eftersom det är vänstern som står för den klassificeras detta som identitetspolitik, och blir då allt det unkna plötsligt rumsrent.

Nästan exakt samma sorts smutskastning råkade moderaten Hanif Bali – med iranskt ursprung –ut för förra sommaren, då han kallades husneger i en SVT-debatt av Miljöpartiets Mikael Trolin. Och i Dala-Demokraten beskrevs  Bali som ett ”[o]ffer i den bemärkelsen att han hjälper moderaterna med att bedriva en politik som slår mot sådana som han själv.”

Det sista alltså med klar hänvisning till Balis hudfärg och etnicitet. Samma metod som användes av Tankesmedjans ”satir” mot Teodorescu.

Jag följde chatten med Alice Teodorescu på gp.se i torsdags, och det som slog mig var att nästan alla var närmast lyriska i sitt välkomnande av henne. Många återkom med kommentaren att det kanske ”äntligen” skulle bli ett friare debattklimat på G-P, något som hon själv återkom till i sin programförklaring dagen efter:

”Som född i ett kommunistiskt land, utan fri åsiktsbildning och yttrandefrihet, har jag alltid fascinerats av ordets makt över tanken. […] Trots vår grundlagsstadgade yttrandefrihet räds vi den fria tanken – den som på ett ögonblick kan försätta oss i det absoluta utanförskapet. Personligen är jag mer rädd för vad som händer med en människa när hon bär på tankar som hon inte vågar sätta ord på, liksom vad som händer i ett samhälle där orden inte längre är bärare av tankar.”

Jag tror alla normalt funtade människor är beredda att skriva under på detta. En fri debatt är en förutsättning för att det demokratiska samhället ska kunna fortleva – ändå är det något som gång på gång motarbetas, ofta av dem som kallas näthatare. De som med hot och hån försöker tysta dem som tycker ”fel”.

Man må ha helt andra politiska åsikter än Alice Teodorescu – jag håller långt ifrån med henne i allt – men det borde vara ett krav att bemöta just åsikterna, inte utseende och ursprung. Men uppenbarligen hittade Tankesmedjan inget komprometterande som de kunde sätta dit henne för, därför fick det bli personangrepp, rasism och unken sexism istället.

Teodorescu verkar förvisso tuffare än de flesta, och jag hoppas verkligen att hon orkar fortsätta sitt jobb. Den hatkampanj hon utsatts för – av inget annat skäl än att hon är ung kvinna och höger – går faktiskt utöver det mesta vi upplevt av avarter i den så kallade åsiktskorridoren.

En annan detalj värd att nämnas är att G-P:s ledarsida just nu är Sveriges enda som består till 100 procent av  personer med utomnordisk bakgrund – ett lysande exempel på den mångfald som vänstern så hett eftertraktar alltså. Förutom Teodorescu arbetar Landskronas kulturnämndsordförande Czaba Bene Perlenberg halvtid på ledarredaktionen. Han avfärdas för övrigt som ”vikarien” av humorgenierna på SR.

Själv funderar jag på var alla Teodorescus medsystrar är idag, på kvinnodagen? Var är den berättigade vreden från exempelvis Schyman, Ohlsson, Lööf eller Sahlin mot att vårt offentligfinansierade public service bedriver näthat i nivå med de värsta Avpixlat-trollen?

Vi kan också notera att det idag är betydligt mer kontroversiellt att Tina Nordström lagar mat i Jerusalem än att Sveriges radio kallar en kvinnlig svensk chefredaktör för husblatte. Det förra inslaget togs bort av TV4 efter protester från palestinagrupper, det andra ligger dock kvar utan att någon verkar bry sig.

Vad säger det om vår tid?

Intressant?

Fler om , , , ,