De svenska filmbolagen har dragit igång en stor våroffensiv, skriver DN, på jakt efter vad som – med härledning av utdömda straff – är ett värre brott än väpnat rån, misshandel eller deltagande i Isis folkmord – tillsammans. Jag talar förstås om piratkopiering och fildelning, dessa flagranta och återkommande övergrepp mot den immateriella äganderätten som hotar en hel värld. Det är givetvis förståeligt att detta oskick till varje pris måste stävjas, innan epidemin ödelägger civilisationen som vi känner den och störtar oss tillbaka ner i medeltiden, för att anknyta till ett aktuellt begrepp.

Enligt DN-artikeln har sex personer, som det senaste året dömts för fildelningsbrott, i efterhand krävts på sammanlagt  dryga 53 miljoner i skadestånd. Ett fall har redan avgjorts, där en man i 30-årsåldern dömdes att betala 4,3 miljoner för att ha fildelat filmen ”Beck – Levande begravd”. Nivån på skadestånden utgår från Pirate Bay-domen 2009, där de fyra åtalade dömdes att betala 46 miljoner i skadestånd – en dom som trots sina uppenbara brister inte togs upp av Högsta domstolen. Alltså blir det möjligt att dra människor inför rätta för ”medhjälp till fildelning” – och i efterhand döma ut närmast astronomiska summor i skadestånd.

Därför anser nu filmbranschen och dess samarbetsorgan Rättighetsalliansen, att det nu är fritt fram att stämma brallorna av fildelande svenskar. Och de beräkningar som organisationen och dess företrädare Henrik Pontén baserar sina krav på, verkar ha inspirerats betydligt mer av den organiserade brottsligheten än svensk rättspraxis. Rättighetsalliansen räknar inte bara med en ”hypotetisk licenskostnad” för filmen som delats ut, även en uppskattad summa av hur många missade exemplar som teoretiskt skulle sålts till fullpris ligger i underlaget. Samt – och här blir det riktigt overkligt – en avgift för skada på filmens anseende, som ett resultat av att den kan ha visats på mindre skärmar än den var tänkt för från början.

Vilket innebär att filmbolagen på fullt allvar anser att en film kan kränkas – om man ser den på sin Iphone eller surfplatta. Fundera ett tag på detta.

Ju mer man sätter sig in i filmbranschens krav, desto tydligare blir det att denna rättighetsindustri hotar samhället  mer än Sveriges alla fildelare tillsammans. Denna upphovsrättsmaffia verkar ännu så länge kunna härja fritt i våra svenska så kallade rättsvårdande instanser, och de tillåts ödelägga unga människors liv för en typ av småbrottslighet som förr i tiden hade slutat med dagsböter. Med skadeståndskrav på flera miljoner blir det förstås omöjligt att någonsin betala tillbaka, och det enda som återstår är personlig konkurs och mångårigt utanförskap med ett liv på existensminimum.

Man hade ju kunnat önska att vi hade haft en justitie- eller kanske kulturminister som haft modet att sätta branschen på plats Men idag hör jag ingen från politiskt håll som har något att säga alls om det bisarra faktum att det anses 57 gånger mer allvarligt att dela en Beckfilm på nätet än att lägga ut smygfilmat sex på sin exflickvän. Det senare brottet har nämligen av Högsta domstolen ansetts vara värt 76.000 kr i skadestånd för den drabbade. Och terrorturister, som reser till Syrien för att skära huvudet av civila, slipper hamna inför rätta över huvud taget när de kommer hem för att vila upp sig från det jobbiga mördandet – de får istället gratis sjukvård och en gräddfil in på arbetsmarknaden.

Jag är helt och hållet för att vi ska ha en upphovsrätt, och det är långtifrån en mänsklig rättighet att få allt gratis. Men vi kan ju fundera lite med vad sådana här domar gör med det allmänna rättsmedvetandet? Inte minst som det visar sig att filmbolagen själva beter sig som skurkar gentemot rättighetsinnehavare.

Intressant?

Fler om , , , ,