En artikel på DN Kultur idag sätter fingret på en olustig känsla jag burit på en längre tid. Nämligen att sociala medier – och framför allt då Twitter – undan för undan tagits över av ett slags politiskt kommissariat, ständigt på jakt efter människor skyldiga till rasism, kränkningar eller allmän brist på värdegrund. Dessa kommissarier  bidrar effektivt till att sänka taket i den allmänna debatten till en nivå där vi tvingas krypa fram, och där det enda ofarliga som kan postas blir intetsägande plattityder. Annars är möjligheten stor att brunstämpeln åker fram och i värsta fall att jobbet hänger löst.

Ett skräckexempel på det senare kunde vi läsa om i New York Times i höstas. Där berättades historien om hur en helt vanlig privatperson, PR-kvinnan Justine Sacco, genom ett misslyckat skämt om aids på Twitter satte igång ett drev av närmast episka proportioner. På några timmar blev hon ökänd och hatad av en hel värld,  hon vägrades att checka in på hotellrummet hon hyrt och fick sparken från sin arbetsgivare. Alltsedan dess har hon kämpat för att försöka sätta ihop bitarna av sitt liv igen, med mer eller minera lyckat resultat. Och allt detta berodde på att hennes lite klumpiga tweet spårades upp av professionella kränkthetskommissarier på Twitter. Mobbare som aktivt och medvetet lade hennes liv i spillror.

Sådana finns det gott om även här i Sverige, även om jag ännu inte hört talas om någon fått sparken för sitt twittrande.  Däremot är det inte alls ovanligt med kommentarer i stil med ”jag har skickat en kopia av den här konversationen till din chef”, med det underförstådda hotet att de ståndpunkter som vederbörande uttryckt borde föranleda sparken.

Mobbare har det ju förvisso alltid funnits – vad som är nytt och lite skrämmande är hur de idag kryper fram från de mest oväntade håll. Idag är det tyvärr inte ovanligt att exempelvis en facklig företrädare (nedan) beskriver ett stort antal av sina egna medlemmar som idioter (jag förmodar att det är ironiskt) eller att makthavare i samarbete med medier sparkar neråt – mot medborgare som ger uttryck för fel åsikter.

I DN uttalar sig tre kända komiker om hur den nya kränkthetsindustrin på Twitter förändrat deras situation – och hur korridoren för vad som går att skämta om har krympt allt mer. Både Karin Adelsköld och Annika Lantz säger att de tänker sig för på ett helt annat sätt än tidigare innan de twittrar ut skämt – alltså en ökad grad av självcensur.

Jag har själv märkt av det där. Och trots att jag har snart 30 års erfarenhet av att uttrycka mig i både tal och skrift så finns det saker jag numera undviker att diskutera öppet – ämnen som jag inte hade några som helst problem med att posta för ett par år sedan innan kommissarierna tog över. (Facebook övergav jag för övrigt redan 2008, som genomgick en liknande utveckling där utrymmet för seriösa diskussioner krympte till förmån för ofarligt prat om vädret, semesterbilder och foton från helgens grillning.)

Men det är inte bara oron för vad en missförstådd tweet kan leda till – numera tvingas man ständigt gå runt med en gnagande oro för vad man skrivit tidigare, för 5, 10, 15 år sedan. Allt sparas på internet, och i takt med att värdegrunder förändras och muterar och nya ord faller bort från listan på tillåtna begrepp, finns ständigt risken för att en rättrådig kommissarie börjar söka igenom ens historia i jakt på försyndelser. Plötsligt kan man alltså stå där med ett rasistkortet mulat i ansiktet, samtidigt som chefer varskos, för något som kanske skrivits i en annan tid, av en betydligt yngre och mer oerfaren debattör.

Få människor klarar en sådan tillvaro, och väljer att tystna och istället knyta handen i fickan.

Själv är jag gammal nog att minnas tiden då vi förfasades av övervaknings- och angiverisamhället som fanns bakom Muren. I Östtyskland visste medborgarna till exempel att allt de sade och skrev kunde höras och läsas av angivare och politiska kommissarier – därför var det en ryggmärgsreaktion att hålla ”fel” åsikter för sig själv om man ville undvika en utflykt till Normannenstrasse. Därför fanns inte heller någon politisk debatt i DDR, bara plakatpolitik med rätt budskap.

Det bisarra är att vi är på väg dit igen, genom våra egna val och de allra godaste föresatser. Vi är på väg att bygga upp samma slags angiverisamhälle, där många av övervakningssamhällets rutiner och verktyg kommer till användning på nytt. Skillnaden är att vi denna gång gör det frivilligt.

Det mest allvarliga är emellertid att denna rädsla för att säga fel saker inte bara inskränker sig till mig själv eller tre svenska komiker. Det påverkar även ledande politiker – människor som vi betalar höga löner för att styra landet och för att kunna ta ibland svåra beslut. Idag märker vi tvärtom hur makthavare duckar i svåra frågor, möjligen av rädsla för att få ett Twitterdrev efter sig. Ta bara den extremt ängsliga debatten om hur vi ska hantera det faktum att delar av våra tätorter mer och mer förvandlas till kåkstäder i takt med att antalet fattiga rumänska turister kommer för att tigga på våra gator.

I denna fråga har politikerna valt att prata istället för att agera. Och i brist på handling skickar de bollen vidare ner till gatunivå, där de allra mest utsatta får ta smällen.

Twitterkommisariatet hotar alltså inte bara humorn, utan på sikt också det demokratiska samtalet, om vi inte sätter stopp. (Själva demokratin avskaffade vi ju rätt effektivt med Decemberöverenskommelsen.)

Intressant?

Fler om , , , , ,