Den tragiska fartygskatastrofen i morse, där nära 700 flyktingar befaras ha drunknat, är ett  dystert preludium inför sommarsäsongen, som sannolikt kommer att föra med sig kraftigt ökade migrantströmmar över Medelhavet. Och tyvärr kommer det att drunkna många, många fler, desperata människor på flykt undan mördarna i Daesh, Boko Haram, Al-Shabaab, Al-Qaida  i Islamiska Magreb (Aqim) eller andra terrorgrupper som just nu sliter sönder Mellanöstern och delar av Afrika. Samma terrorgrupper som tjänar storkovan på just människosmugglingen över Medelhavet. De pengar – enligt uppgift 50.000-100.000 per person – som  de flyende tvingas betala till flyktingsmugglarna för ståplats på en överfull och skrotfärdig gammal lastbåt, landar dessutom i terroristernas fickor och finansierar vapen och stridande som kan fortsätta folkmordet och övergreppen mot bland annat kristna syrier.

Men den kanske främsta orsaken till att Medelhavet håller på att förvandlas till en gigantisk kyrkogård, är EU:s migrationspolitik. Eller rättare sagt avsaknad av sådan. På papperet finns det givetvis en – den så kallade Dublinförordningen – som statuerar att alla har rätt att söka asyl i EU och att det är det första mottagarlandet som ska behandla ansökan. Denna förordning har dock aldrig fungerat i praktiken, eftersom det är inte är hanterbart för små nationer som Malta – eller bankrutta stater som Grekland – att på egen hand hantera de hundratusentals asylsökanden som kommer över Medelhavet.

Därför har EU:s inofficiella linje under lång tid varit att till varje pris se till att asylsökande inte ska kunna ta sig till Europa över huvudtaget. Under Moammar Gadaffis styre fungerade också denna strategi relativt väl – diktatorn såg effektivt till att inga flyktingskepp lämnade Libyens hamnar. Europas yttre gränskontroll hanterades därmed av en massmördare i Tripoli – mot ersättning givetvis – något som EU-ledarna var uppenbart nöjda med (vad som hände med flyktingarna ville de förmodligen inte veta).

Efter Gadaffis fall 2011 har Libyen blivit en så kallad failed state, där beväpnade miliser och terrorister styr över stora delar av landet. Grupper som tjänar stora pengar bland annat på att sjösätta överfulla skorvar med desperata flyende med destination Europa. EU behöver alltså desperat ta fram en ny politik för att komma till rätta med de allt större flyktingströmmarna över Medelhavet – dels av humanitära skäl, dels på grund av bristen på solidaritet mellan EU-länderna när det gäller mottagningen. Vissa länder, som Sverige, Storbritannien och Tyskland tar emot majoriteten av de flyende medan länder som till exempel Ungern vägrar ta emot en enda. En obalans som göder extremistpartier och på sikt underminerar sammanhållningen i unionen.

Och att döma av uttalanden från EU:s ”inrikesminister ” Dimitris Avramopoulos, kommer EU:s lösning på problemet vara att inrätta så kallade processing centers utanför Europa, flyktingläger där asylsökande ska kunna få sina ansökningar prövade utan att behöva sätta sin fot på europeisk mark.

Ett liknande system finns sedan något år på plats i Australien, som numera infört totalstopp för båtflyktingar till landet. Istället har Australiens flyktingmottagning och asylprövning outsourcats till Stilla havsöar som Papua Nya Guinea och Nauru, dit båtflyktingar omdirigeras av kustbevakningen. Privata firmor står för driften av lägren – och även för själva asylprövningen – och de som får avslag skickas tillbaka till länderna de kom från. På detta sätt har Australien i princip hejdat all flyktinginvandring till landet, med undantag för det fåtal som landet anser behövs på arbetsmarknaden.( Att notera i sammanhanget är att detta beslut togs av den tidigare, socialdemokratiska regeringen i Australien.)

Systemet har fått mycket hård kritik av FN och människorättsgrupper, och det faktum att denna väg nu är stängd gör att flyktingsmugglarna dirigerar om flyktingarna till andra rutter – som Medelhavet.

Men nu ser alltså EU alltså ut att gå exakt samma väg. Enligt The Guardian finns färdiga planer på att öppna läger enligt australisk förlaga i länder som Niger, Egypten och Turkiet – asylmottagningar som finansieras och betalas av unionen och där värdländerna sannolikt får bra betalt för besväret.

Möjligen har vi redan börjat se resultatet av denna typ av samarbete. I mitten av mars öppnade den turkiska kustbevakningen eld mot ett migrantskepp med 337 flyktingar på väg att korsa Dardanellerna, efter att fartyget vägrat hörsamma order om att stanna. Genom att skjuta sönder fartygets motorer, stoppades lastfartyget, Dogan Kartal, och bogserades tillbaka till turkisk hamn.

Inga närmare detaljer finns om incidenten, men med tanke på att de turkiska myndigheterna hittills visat mycket svalt intresse för att stoppa människosmugglare är det inte osannolikt att någon typ av inofficiell uppgörelse mellan EU och Turkiet redan finns på plats. Man ska vara medveten om att Turkiet, som redan har 1,7 miljoner syriska flyktingar på sitt territorium (att jämföra med det fåtal som tar sig till Sverige) i och med detta tar på sig försörjningsansvar även för dessa båtflyktingar. Men signalvärdet till flyktingsmugglarna är tydligt – sjövägen från Turkiet är stängd.

EU:s kommissionens vice-president, Frans Timmermans, utlovade nyligen att kommissionen redan i maj kommer att presentera en ny ”agenda för migration” med ”en förbättrad styrning” som syftar till att stärka asylsystemet, proritera legal migration, agera kraftfullt mot ”irregulär migration” och säkra EU:s gränser.

Vi får snart se om detta innebär att flyktingar som plockas upp i Medelhavet skickas vidare till läger i Afrika.

Oavsett vad det blir, lär dagens fartygskatastrof snabba upp arbetet.

Intressant?

Fler om , , ,