ringhals1_2

Ringhals 2 i förgrunden med reaktor ett som skymtar bakom. Bägge dessa reaktorer ska stängas i förtid. Foto: Vattenfall

Idag kom beskedet från Vattenfall, att bolaget stänger två av sina reaktorer i Ringhals – sju år tidigare än planerat. Och vd:n Magnus Hall är mycket tydlig med orsaken: den politiskt beslutade straffbeskattningen av kärnkraftsel (den så kallade effektskatten) som chockhöjdes i den rödgröna vårbudgeten nyligen. Denna skattehöjning kom ovanpå redan tidigare beslutade pålagor och ett politiskt tankeförbud i januari för att planera för ett byte av de åldrade reaktorerna.

Till detta kommer, som många politiker från framför allt s och mp påpekat, ett rekordlågt marknadspris för elen. Vad de inte nämner är att det låga elpriset framför allt är ett resultat av politisk klåfingriget, inte av en fungerande marknad. Det rekordlåga elpriset har politiker – från både höger och vänster – under flera decennier bäddat för genom att gödsla med otaliga skattemiljarder på en gigantisk utbyggnad av främst vindkraft. Resultatet av detta är en massiv överproduktion av el som skapar en osund prispress på marknaden.

Att det blivit så här är långt ifrån någon slump. Redan centerledaren Maud Olofsson påbörjade den storskaliga utbyggnaden av vindkraft – den var ett krav för att gå med på Alliansens energiöverenskommelse 2009. Idag medger hon själv i en Aftonbladetintervju att detta bara var spel för gallerierna – centern tänkte aldrig gå med på att bygga ny kärnkraft i Sverige.

Men den verkliga dödsstöten kom i och med Miljöpartiets och Åsa Romsons regeringstillträde, och att döda kärnkraften genom regelkrångel och fördyringar var en strategi som miljöpartiet hade redan på valnatten. Planen var att göra det så olönsamt att äga och driva kärnkraftverk att ägarna självmant skulle lägga ner driften, utan att MP skulle behöva  ta frågan till Riksdagen (då hade de förlorat).

Denna strategi, som bekräftas av MP till Aftonbladet, ser nu alltså ut att ha lyckats, och enligt uppgift var det rena karnevalsstämningen på MP-kansliet i Gamla stan. Där firades det att tusentals anställda hos Vattenfall nu förlorar sina jobb, däribland 500 vid huvudkontoret i Solna. Hur många som får gå i min gamla hemstad Varberg, där Ringhals ligger, är i dagsläget oklart – men då Vattenfall är en av de största arbetsgivarna kommer det att bli ett hårt slag för kommunen.

Att politiker applåderar att människor tvingas ut i arbetslöshet, samtidigt som de tvingar fram beslut som hotar jobben i den svenska industrin, är faktiskt inte värt annat än förakt. Och ytterst ansvarig är Stefan Löfven, den man som kallar sig statsminister och fram till nyligen lovade att värna industrin och fixa EU:s lägsta arbetslöshet till 2020, samma år som Ringhalsreaktorerna alltså ska vara stängda. Löfven är fullt medveten om att kärnkraftssabotaget kostar svenska arbetare deras jobb – ändå håller han tyst av rädsla för att stöta sig med sin starkt industrifientliga och utopiska regeringsparter.

Att politiker som Ibrahim Baylan, Lise Nordin och Annie Lööf – som välkomnar nedläggningen – i detta sammanhang gång på gång upprepar att nedläggningsbeslutet fattats på marknadsmässiga grunder, är ett öppet hån mot alla som driver företag. Det bevisar också hur bristfälliga kunskaper dessa politiker har om hur en marknad egentligen fungerar. Men så är de ju politiska broilers, med ingen eller begränsad erfarenhet utanför den politiska bubblan – särskilt inte av jobb på den öppna marknaden. Därför är de likaledes omedvetna om att den vision om 100 procent förnybar energi som de upprepar närmast som ett mantra, bara klarar att producerar el i snitt var fjärde dag (enligt statistik från Vindstat). Övrig tid behöver vattenkraft, kol- eller gasdrivna turbiner rycka in som reglerkraft. Putin approves of this.

Och de inser inte heller, till skillnad från Stefan Löfven, att en förtida nedläggning av svensk kärnkraft riskerar att slå undan benen för svensk basindustri. Något som samarbetsorganisationen SKGS varnat för vid upprepade tillfällen, varje gång för döva öron.

Men det riktigt allvarliga i sammanhanget är hur vi undan för undan, genom återkommande ingrepp i marknaden, skapat en situation där skattemiljarder går till att subventionera olönsam förnybar energi, främst vindkraft, vars överproduktion av el pressar priserna till nivåer ner mot noll. (Vid vissa tillfällen måste vi till och med betala för att bli av med överskottselen.) Samtidigt straffbeskattar vi vår traditionella, koldioxfria elproduktion på ett sådant sätt att den blir olönsam att driva.

Vi har alltså försatt oss i ett läge där vi gått från en lönsam, konkurrenskraftig elproduktion, som försett statskassan med miljarder i skatteinkomster genom åren , till det rakt omvända – en marknad som kräver miljardbelopp i bidrag för att hållas vid liv. Denna marknad är så till den grad sönderreglerad av politisk klåfingrighet och utopiska visioner, att det snart inte finns något företag villigt att satsa egna pengar på ny energiproduktion, såvida de inte garanteras full kostnadstäckning av statliga subventioner.

Så mycket för marknadsmässiga beslut.

Man skulle kunna vänta sig att detta välplanerade sabotage i syfte att avskaffa mer än 30 procent av Sveriges elproduktion skulle få vissa följdverkningar hos Alliansen, som ju ingick den så kallade Decemberöverenskommelsen, DÖ, med förbehållet att en energikommission skulle tillsättas för att ta fram en plan för Sveriges energiframtid. Nu med S/MP-regeringens beslut att genom ekonomiska sanktioner döda kärnkraften i förtid, borde dessa partier – om de hade ryggrad – riva DÖ i små små bitar och elda upp dem i närmsta värmekraftverk.

Fast det lär inte ske. Den ende ur Alliansen som ventilerat någon slags kritik är FP-ledaren Jan Björklund, men med tanke på hur mikroskopiskt hans parti är numera spelar det knappast någon roll hur indignerad han säger sig vara. Resten av den så kallade oppositionen tiger på vanligt manér och drömmer om att göra storstilad comeback 2018.

Hur Sverige ser ut då är emellertid något som vi borde känna en djup oro för. För det är inte bara Stefan Löfven som svikit sina kärnväljare, varav de flesta i hans eget fackförbund. Även Alliansen har låtit kortsiktigt maktspel gå ut över sina väljares bästa.

Det kommer att bli dyrt, både för Socialdemokraterna och Alliansen. Och vi vet ju vid det här laget vart de besvikna väljarna tar vägen.

Intressant?

Fler om , , , ,