ADN-ZB- Donath Deutschland, Juli 1949 (amerikanische Besatzungszone), Grenzort Mödlareuth. Der Bach bildet die Zonengrenze zwischen Thüringen und Bayern, die mitten durch das Dorf verläuft.

Tyskland, juli 1949, amerkanska zonen i gränsorten Mödlareuth.  Bäcken Tannbach, som rinner genom byn, bildar gräns mellan Thüringen und Bayern. Foto: Bundesarchiv.

De senaste kvällarna har jag suttit som klistrad framför den gripande tyska miniserien Tannbach (går att se på SVT Play fram till den 9 juni). Tannbach skildrar en liten by på gränsen mellan Bayern och Thüringen som genom en ödets nyck hamnar i centrum av konflikten mellan USA och Sovjet efter andra världskrigets slut. Serien beskriver en ofta förbisedd del av vår nutidshistoria, den som handlar om vad som hände i det besegrade Tyskland vars territorium efter krigsslutet ockuperades av de fyra segrarmakterna USA, Storbritannien, Frankrike och Ryssland. Tannbach skildrar dessa dramatiska år, med början i april 1945, när de flesta stora städer låg i ruiner och desperata flyktingströmmar drog fram genom landsbygden i jakt på mat och husrum.

Tannbach, som är  den bäck som utgör gränsen mellan de båda tyska delstaterna, bygger på verkliga händelser i byn Mödlareuth. I tv-serien rullar USA:s soldater in några dagar före krigsslutet i maj 1945 och kämpar ner det sista motståndet bland spridda hemvärnsstyrkor och Hitler jugendsoldater. Amerikanerna kan knappast sägas ha silkesvantar på sig, men under den inledande USA-styrda ockupationen återgår livet i byn till något som kan liknas vid vardag. Strax efter Tysklands kapitulation visar det sig emellertid att den amerikanska armén ryckt fram för långt – byn  ligger i den sovjetiska sektorn. USA drar sig tillbaka och in kommer de nya herrarna från Röda armén, som raskt inleder ett veritabelt skräckvälde med avrättningar, våldtäkter och plundring.

I Mödlareuth finns spåren kvar från denna tid. Byn, som kallas ”Lilla Berlin” delades mitt itu av den gigantiska innertyska gränsen, som trots sina 140 mil är betydligt mindre känd än Berlinmuren.  Idag finns det ett välbesökt museum i byn, och en del av den groteska gränssträckan står kvar, komplett med dödsremsa och vakttorn, som ett minne av det storskaliga vansinne som pågick under 40 år, inte många mil från Sverige. Ett vansinne som inte bara tolererades utan till och med försvarades av flera svenska politiker och kulturpersonligheter.

Moedlareuth_Informationstafel

Informationstavla i Mödlareuth som visar hur det såg ut under DDR-tiden med muren mitt i byn.„Moedlareuth Informationstafel“ Foto: Andreas Praefcke/ Wikimedia Commons

För mig är de största behållningen med serien den lågmälda men mycket effektiva uppgörelsen med socialismen som idé. I Tannbach påbörjar de tyska kommunisterna, som placerats vid makten i den sovjetockuperade sektorn (DDR bildades 1949) socialiseringen med en hårdhänt landreform av samma typ som senare kom att genomföres i Kina och Kambodja. Jordägarna fråntogs sin mark – som styckades upp och delades ut till folket, så kallade nybönder (ofta helt utan erfarenhet från jordbruksarbete). De tidigare godsägarna betraktades som utsugare och folkfiender och deporterades i bästa fall långt bort från sina tidigare ägor. I värsta fall skickades de till arbetsläger – till exempel det gamla koncentrationslägret Buchenwald som under den sovjetiska ockupationen återuppstod som ”Specialläger nr 2” och nu huserade Stalins och den nya tyska statens fiender. Människor som genom sina åsikter riskerade att underminera det nya  socialistiska samhällsbygget.

Så medan USA och de västallierade satsade på snabb återuppbyggnad i sina sektorer, plundrade Sovjet de östliga delarna på i princip allt. Fabriker demonterades och skickades till Sovjet, liksom maskiner och fordon. Slott och gårdar revs för att få byggnadsmaterial till de nya småbönderna som förväntades försörja den nya tyska socialistiska staten.

Vi vet alla hur det gick. Istället för välstånd fick östtyskarna ett liv med ständig brist på det mesta. När godsägarna fängslades, marken styckades upp och generationers expertkunskap ersattes av nybönderna – ofta från de utbombade tyska städerna – bäddade den nya staten och dess enda tillåtna statsbärande parti SED för en långsam katastrof. När ingen längre kunde eller ville skapa välstånd genom sitt arbete, kom folk istället att ägna sig åt byteshandel och smuggling. Enda sättet att slippa köer och skaffa sig bristvaror var att få tag på västvaluta och skaffa det som behövdes på den svarta marknaden.

Parallellt röstade allt fler med fötterna. DDR-medborgarna såg hur de västtyska landsmännen bara några meter bort reste sig ur askan efter kriget och fick det allt bättre. De allierades Marshallplan gjorde att industrierna kom igång igen och allt fler fick jobb. Butikerna dignade av livsmedel och kapitalvaror oåtkomliga för tyskarna på andra sidan av den lilla gränsfloden. Alltfler tröttnade på misär och förtryck och röstade med fötterna. Den unga socialistiska staten höll på att förblöda och taggtrådsstängsel sattes upp längs den sovjetiska sektorgränsen. Jakten på folkfiender intensifierades och ”republikflykt” infördes som brottsrubricering. Snart började gränsvakterna skjuta mot den egna befolkningen när den försökte fly västerut.

I dagens Europa, inte minst i Sverige,  finns det tyvärr många som fortfarande tror att lösningen på problemet med klyftorna i samhället löses bäst genom att se till att alla får det lika dåligt. Välbetalda politiker som aldrig haft en vettig idé om hur välstånd ska skapas –  bara på hur de ska kunna konfiskera det andra producerat – lovar att allt ska bli bra när de dolda rikedomarna fördelas ”rättvist”.

Idag börjar Socialdemokraternas kongress, och dessvärre finns det många i partiet som inte lärt sig så mycket av de 40 år då Österuopa befann sig bakom en mur, byggd i ett desperat av att skydda en dödsdömd socialistisk drömvärld. Utopier som återuppstår i den svenska politiska debatten, i skepnad av förbud mot vissa typer av ägande, stopp för vinster – och genom att klämma åt desom tjänar för mycket. Dessa allt-åt-alla-politiker brukar hävda att ”Sverige är ett rikt land, vi har råd”, om vi bara beskattar de rika ännu mer och förbjuder människor att driva i alla fall vissa typer av företag.

De vill, helt enkelt, ha lite mera Tannbach.

Tyvärr har S av idag uppenbara svårigheter att hålla rågången mellan vad som är socialdemorati å ena sidan och socialism å den andra. Man kan ju alltid hoppas att kongressombuden kanske reflekterar lite över skillnaden och dess konsekvenser. För det är detta som är den viktiga frågan för framtidspartiet, snarare än hur många procent kvinnor det sitter i styrelserna på börsnoterade företag.

Vem vet, några av delegaterna kanske har sett Tannbach?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Fotnot: Kalla kriget-experten Hans Jakobsson har en serie bra bilder från ett besök i Mödlareuth.