ADN-ZB / Settnik / 20.2.1990 / Berlin: Volkskammer-Tagung 26 Tage vor den ersten freien und demokratischen Wahlen in der DDR verabschiedete die Volkskammer in 2. Lesung das Gesetz über die Wahlen zur Volkskammer am 18. März und die Wahlordnung.

Första demokratiska sessionen i östtyska Volkskammer, Palast der republik, den 18 mars 1990. Omröstningen gällde förslaget att avskaffa DDR och återförenas med Västtyskland. Parlamentets omröstning blev ett rungande ja till förslaget.

I dessa dagar, när svensk opposition abdikerat officiellt från sin uppgift att företräda sina väljare, kan det vara nyttigt att se den så kallade Decemberöverenskommelsen ur ett lite bredare perspektiv. Det finns flera  komprometterande och i många avseenden besynnerliga detaljer runt DÖ och hur själva uppgörelsen kom till – något som veckotidskriften Fokus ägnar ett stort antal sidor åt att utreda i sitt senaste nummer. Det som dock inte framkommer i Fokus reportage är hur hela uppgörelsen, som gjordes upp bakom kulisserna vid nattliga förhandlingar, i allt väsentligt tycks ha varit en mans verk: Fredrik Reinfeldts. Partiledaren, som på valnatten blev till den milda grad kränkt av väljarnas svek, att han på stående fot valde att lämna sitt parti i sticket – utan ledning under en turbulent höst och vinter. Men Reinfeldt  fanns kvar i kulisserna, där han jobbade med ett förslag som skulle bakbinda sin egen efterträdare – innan vederbörande ens utsetts och tillåtits ha en åsikt – under åtta år framöver.  En plan som i princip avskaffade Riksdagen som högsta organ för beslutsfattande under två valperioder.

Reinfeldts drivkraft var hans djupa avsky för ett annat parti – Sverigedemokraterna – som han gjort till sin livsuppgift att hålla utanför allt realpolitiskt inflytande. När partiet trots allt tog sig in i Riksdagen 2010, var Reinfeldts ilska så stor att han som hämnd gjorde upp med SD:s diametrala motpol, Miljöpartiet, om migrationspolitiken. Den strategin fick knappast avsedd effekt, SD ökade ännu mer, till stor del som följd av att besvikna moderatväljare valde att rösta på Åkesson istället. Reinfeldt insåg då att väljarna slutligen svikit honom och han avgick i protest. För att senare komma tillbaka, i största hemlighet, med en idéskiss om hur Sverige skulle kunna styras av sex partier – en plan vars enda raison d’etre var att utesluta det sjunde från alla former av demokratiskt inflytande under överskådlig framtid.

Och det funkar! Som ett väluppfostrat knapptryckarkompani, hukande under partipiskan, accepterar den samlade borgerligheten – med undantag för två dissidenter – att följa den väg som Den store ledaren, Fredrik Reinfeldt, stakat ut. Trots att han för länge sedan är borta från rampljuset, kommer hans idéer och privata vendetta mot SD att styra svensk politik i åtta år framöver. Uppgörelsen bakbinder inte bara dagens alliansföreträdare, utan även de som vi väljer i nästa val – och i nästa igen. Om detta kan sägas vara demokrati finns det skilda åsikter om, själv tycker jag det är ett hån mot allt vad folkvilja och fria val innebär. Oavsett hur illa man tycker om SD kan inte lösningen vara att ta ifrån Riksdagen sin absolut viktigaste lagstiftande roll – att anta eller förkasta regeringens budgetar.

Vilket ännu en gång får mig att göra en historisk tillbakablick (det blir allt fler sådana ju äldre jag blir märker jag) till våren 1990. Då samlades DDR:s Volkskammer, det östtyska parlamentet, och för första gången på mer än 40 år tilläts partierna i parlamentet rösta som de ville. Nu kan det förstås tyckas vare en något haltande jämförelse, eftersom det varken fanns någon Reinfeldt eller något främlingsfientligt parti i DDR (å andra sidan tog landet i princip inte emot en enda flykting). Men vad Östtysklands politiska system hade var däremot en egen variant av Decemberöverenskommelsen, därtill en riktig långkörare.

För tvärtemot den allmänna uppfattningen var DDR ingen diktatur, åtminstone inte konstitutionellt. I Volkskammer satt många olika partier – så här såg mandatfördelningen ut efter valet 1986, det sista som hölls innan DDR upplöstes som stat. Som synes fanns det både socialistiska och borgerliga partier representerade.

  • Tysklands Socialistiska Enhetsparti – 127 ledamöter
  • Tysklands Demokratiska Bondeparti – 52 ledamöter
  • Tysklands Liberaldemokratiska Parti – 52 ledamöter
  • Christlich-Demokratische Union Deutschlands (DDR) – 52 ledamöter
  • National-Demokratische Partei Deutschlands – 52 ledamöter
  • Statligt kontrollerade fackföreningar, främst FDGB – 165 ledamöter

Av de enskilda ledamöterna var tolv partilösa, övriga tillhörde:

  • Tysklands Socialistiska Enhetsparti – 149 ledamöter
  • Christlich-Demokratische Union Deutschlands (DDR) – två kristdemokrater
  • Tysklands Liberaldemokratiska Parti – en ledamot
  • National-Demokratische Partei Deutschlands – en ledamot

På papperet såg alltså allt ut att vara i god demokratisk ordning. Förslag lades fram av regeringen, debatterades och röstades igenom i parlamentet – men allt var förstås på förhand styrt av uppgörelser som slutits över huvudet på befolkningen. (Väljarna gjorde dock sin demokratiska plikt vart fjärde år – valdeltagandet 1986 låg på smått fantastiska 99,94 procent.) Alla partier som ställde upp i val var dock tvungna att vara godkända av den Nationella enhetslistan – en valkommission styrd av Tyska socialistiska enhetspartiet, SED. Och för att säkerställa fortsatt plats på enhetslistan krävdes det att partiföreträdarna höll sig på mattan och röstade som förväntat i Volkskammer.

Andra partier, utanför listan, fick finna sig i att hamna utanför värmen – ibland slutade de i Stasis fängelseceller.

Förutom det där sista, känns det som att alltför lite skiljer vårt eget parlament idag med det gamla östtyska för att det ska kännas bekvämt.

Vi får bara hoppas att djupfrysningen inte varar i 40 år.

Intressant?

Fler om , , , ,