cykelvarberg

Rejält tilltagna cykelstråk löper genom centrala Varberg. Här finns det fortfarande barn som cyklar med sina föräldrar.

Vi är på några dagars semester i Varberg, en fin och lagom stor stad på Västkusten. Kuperad och backig som den är, påminner centralortens geografi en del om Stockholm, åtminstone i transporthänseende. Men när det gäller hur folk här tar sig fram på två hjul, kan skillnaden knappast vara större mellan städerna.

Här är de många och frikostigt tilltagna cykelstråken – varav flera går genom centrala Varberg – utrymmen som cyklister av alla åldrar, klädsel och nivå av brådska delar på utan vare sig trängel, okvädningsord, skador och bråk. Och framför allt: här ser man till skillnad från i Stockholm barn som är ute och cyklar tillsammans med sina föräldrar. Detta är något som blir möjligt eftersom tempot är lågt och hänsynen från medtrafikanterna är utbrett. Det är ingen katastrof om man måste vänta ett par sekunder extra på en femåring på väg att vingla över en gatukorsning.

Nu kan man förvisso hävda att Varberg är en småstad, där oändligt mycket färre ska dela på samma utrymme – men även i storstäder som Köpenhamn är det inte alls ovanligt att se barn på cykel, mitt i stan.

I Stockholm ser man däremot sällan eller aldrig minderåriga som cyklar, i alla fall inte på cykelbanorna i de centrala delarna av stan. Detta barnperspektiv på situationen – som i samtliga andra samhällsdebatter är så viktigt – lyser dock med sin frånvaro i den ständigt återkommande cykeldebatten. Problemet berörs därför inte heller i DN:s artikelserie om cykelkriget i huvudstaden, där allt från kändisarkitekter till dokumentärfilmare filosoferat vitt och brett om cykelmannens roll i samhällsutvecklingen. Antingen är det ett nytt hårdför cyklistpatriarkat vi ser växa fram som tränger ut kvinnor, barn och oliktänkare från cykelstråken. Eller också är lycramannen att betrakta som en modern Che Guevara, som gör revolution mot den rådande trafikmaktordningen i São Paulo genom att sätta sig i sadeln och reclaima makten över det gemensamma utrymmet.

Rubriken på Gerttens artikel är ”Bilismen har blivit en sjukdom”, och jag vet inte om brasilianska megastaden São Paulos största problem är en växande medelklass som bor i villaområden – framför allt inte om man betänkter att det bor ett par miljoner människor i favolor, kåkstäder,  strax utanför statskärnan. Områden där garanterat inga cykelbanor byggs. Men OK då, det går förvisso att ha mer än en sjukdom åt gången.

cykelstockholm

Konfliktdesign i Stockholm. En smal cykelbana, c:a två meter bred, för samtliga cyklister som ska ta sig från de södra delarna av stan till de norra. För att garantera kaos blandar man cykelkrigarna med en flod av fotgängare som ska till Slussen.

Hur som helst är det lätt att konstatera att den relativt pyttelilla staden Stockholm ägnar betydligt mindre tid och kraft på att lösa cykelbanekaoset än Brasiliens största stad. För trots utlovade cykelmiljarder och nya satsningar på cykelpendling händer det just ingenting alls – förutom att trängseln, aggressiviteten och olycksriskerna stadigt ökar.

Här ligger sannolikt orsaken till avsaknaden av cyklande barn i Stockholm. Under de dryga fem år som jag cykelpendlat har jag inte sett ett enda barn – och bara sporadiskt yngre tonåringar – på cykel. I huvudstaden ägs nämligen det begränsade gemensamma utrymmet dit cyklisterna är hänvisade åt sportklädda män – och allt fler kvinnor ska sägas – med rekordambitioner. Frågan för den som sätter sig i sadeln är inte längre om hen ska råka ut för en olycka, utan när den sker. (Jag har redan råkat ut för två, så förhoppningsvis har jag uppnått min kvot.)

Och trängseln, aggressiviteten och bristen på hänsyn är i högsta grad reell.. Stannar jag som cyklist vid övergångsställe (även cyklande medelålders män har stopplikt för gående) kan jag vara 100-procentigt säker på att någon antingen kör in i mig bakifrån eller hojtar ilsket när jag saktar in. (Ringklocka är det nämligen ingen som använder då det anses omanligt.) Kör jag förbi någon som cyklar långsamt, kan jag vara säker på att nån i ännu högre fart kör om mig samtidigt, ibland ute på trottoaren till vänster, ibland till höger om ursprungsobjektet för omkörningen.

Denna stressiga, konfliktfyllda och farliga miljö är förmodligen det sista en ansvarskännande förälder vill utsätta sitt barn för. Och just därför håller vi på att få generationer av unga stockholmare som inte längre vet hur man cyklar, förutom på inhägnade lekplatser, förortstorg eller lågtrafikerade villagator. Barn som växer upp utan att träna sig på att fungera i en verklig trafikmiljö, så som jag själv lärde mig en gång för länge sedan just här i Varberg.

Vad det innebär på lång sikt för såväl folkhälsa som trafikmognad kan vi ju bara spekulera i. Kanske växer de upp, tar körkort, flyttar ut till förortens villamattor och får plötsligt i 40-plusåldern för sig att de minsann ska börja tänka på miljön – och varför inte passa på att träna inför Vätternrundan samtidigt? De köper lättviktscykel, den första tvåhjulingen sedan barnaårens 20-tummare, och ger sig ut i trafiken, totalt okunniga om allt vad hänsyn, trafikregler och sunt förnuft heter, eftersom de aldrig fick någon ”trafikuppfostran” i unga år. Cykelbanan blir bara ännu ett privat träningsutrymme för att förverkliga drömmen om superkroppen, lite som löpbandet på gymmet, byggda för att slå rekord och där långsammare medtrafikanter bara är irriterande hínder på vägen.

En av dessa cykelkrigare kommenterade faktiskt ett tidigare lite skämtsamt inlägg om män i lycra som jag skrev för några år sedan: Signaturen racern och hans själsfränder är en bidragande orsak till att mina tre döttrar – varav en nu är vuxen – aldrig tagit cykeln till och från skolan. Jag citerar:

”Yes, här har du en stolt 50+are som helt enkelt anpassat mig till den djungel som råder i trafiken efter drygt 10 års pendlande på cykel året runt samt som tävlingscyklist med otaliga incidenter, under landsvägsträning, med bilister som inte fattar vad det innebär att sitta på en oskyddad cykel, i eller utanför stan. Dessa år har gjort mig hård, stark och snabbt vilket jag gärna visar. Jag har också lärt mig att flera av dom som omkommit i trafiken eller blivit allvarligt skadade har följt lagen till punkt och pricka. Jag tror inte på det utan följer mitt egna sunda förnuft. Det förnuftet, peppar peppar, har gjort att jag klarat dessa dryga 10 år i Stockholmstrafiken. Du har din njutning av att cykla på ditt sätt och rätt till det (även om jag inte kan förstå att man sitter och finåker på väg till jobbet på morgonen) Jag hävdar min rätt att cykla fort och svettigt annars kan jag lika gärna lägga av! Jag tävlar inte längre så mitt pendlingspass är också mitt träningspass. Och det sker på snabb 7-kg racer. Som sagt, någon anpassning av min fart för att minska antal haters är aldrig aktuellt! Det är vi mot dom!”

Jag kanske inte nämnde det, men jag har själv i det närmaste slutat att cykla i Stockholm. Numera promenerar jag för istället. Mindre stressigt, och framför allt mindre livsfarligt.

För det är inte bara bilismen som blivit en sjukdom – cyklismen förtjänar också att diagnostiseras för vad den är.

Intressant?

Fler om , , ,