Åsiktskorridoren är död, slogs det fast i gårdagens GP.  Själv är jag betydligt mindre säker på den saken. Jag tror snarare att den har förgrenats och muterats till något betydligt mer svårbemästrat. Jag tänker här specifikt på den olustiga trenden hos vissa debattörer att försöka ta makten över själva språket  – att ladda till synes alldagliga ord och fraser med explosivt innehåll, med resultatet att de med tiden ses som markörer för exempelvis rasism och högerextrema åsikter.

Och som vanligt står de hårdaste striderna i sociala medier, där den allestädes närvarande Twitterdomstolen alltid står beredd att begränsa, styra och stampa ner diskussionen.

Det började nog på allvar för ett par år sedan, när dåvarande migrationsministern Tobias Billström talade om stora volymer av flyktingar som kom till Sverige. Detta språkval fick flera debattörer att gå i taket och anklaga Billström för att avhumanisera flyktingar och därmed fiskande i grumliga vatten. Det innebar slutet för begreppet i den allmänna debatten, och idag vågar ingen längre ta det i sin mun utan att riskera offentlig stegling. Detta trots att den ena opinionsundersökningen efter den andra pekar ut just den ökande migrationen och den alltmer ansträngda integrationen i dess spår som en av de allra viktigaste framtidsfrågorna. Trots att Sverigedemokraterna därmed håller på att vinna titeln som största svenska riksdagsparti på walk-over – i den räddhågstna tystnad som uppstått har vi valt att lämna ett djupt främlingsfientligt.parti som ensam ägare av frågan.

Denna metod, att fula ut ett vanligt ord, och ladda det med ett batteri av implicerade eller uttalade (oönskade) värderingar, är knappast nytt,  det praktiserades flitigt av exempelvis makthavarna i det gamla Öst bakom järnridån. Trots yttrande- och pressfrihet inskriven i grundlagen, var vissa vardagliga ämnen i realiteten förbjudna att diskutera. Den som ville ha jobbet och sina förmåner i behåll lärde sig snabbt att anpassa sig till de osynliga reglerna. Detta gällde inte minst pressen, som var en del av statens förlängda arm i det socialistiska samhällsbygget. Människor visste ryggmärgsmässigt vilka ämnen och kodord som man inte kunde använda offentligt – i DDR var det exempelvis strängt förbjudet att diskutera Berlinmuren eller beröra ämnet republikflykt (dvs att resa till Väst). Att tala öppet om samhällsproblem som alkoholism, depression och självmord var likaså bannlyst i den socialistiska mönsterstaten.

Tyvärr verkar vi i flera avseenden vara på väg dit igen – och bisarrt nog på helt frivillig väg. Vi tillåter en liten men högljudd elit, framför allt till vänster men talande nog även befolkad av flera borgerliga debattörer, göra vad den kan för att begränsa samtalet. De tillskansar sig makten över ord och begrepp och laddar dem med negativa (oönskade) betydelser – så att de med tiden blir omöjliga att använda för dem som bekänner sig till den viktiga men svårdefinierade demokratiska värdegrunden.

Missförstå mig rätt – det finns självklart ett stort antal ord och uttryck som förtjänar att försvinna in i historiens dimmor. Det finns inget som helst försvar för att använda det nedsättande och kränkande n-ordet – likaså har vi lärt oss att det heter romer, inte z-ordet, helt enkelt eftersom de själv vill att vi ska använda det förstnämnda. Allt annat vore nedvärderande och respektlöst.

Men det är som sagt betydligt mer problematiskt när till synes alldagliga begrepp förs upp på censurlistan, eller apteras med alternativa betydelser. Nu senast rapporteras det att ordet förort ligger brunt till, efter att det blivit så negativt laddat av alla rapporter om upplopp, bilbränder, hederskultur och fundamentalism, det senare något som ett stort antal kvinnliga debattörer vittnat om nyligen. Och eftersom ”förorten” i vissa kretsar nu blivit ett slags kodord bland främlingsfientliga för samtliga dessa negativa företeelser, menar samma debattörer att vi ska vara försiktiga med, eller kanske helt avstå från att använda det.

Man kan förstås skratta åt alltihop, om det inte vore för att det är rätt allvarligt. För när självutnämnda språkpoliser undan för undan rycker loss språkets byggstenar, när akvivister lägger beslag på vanliga ord – eller stoppar andra från att yttra dem – då är vi ute på ett brant sluttande plan. Tystnaden breder ut sig, den öppna debatten stympas – allt medan problemen finns kvar och växer.

Det är viktigt att påpeka att detta i grunden inte är en höger-vänsterfråga, och det finns gott om andra exempel på liknande högst medvetna begreppsförskjutningar. I ordet ”Extremväder”, som idag kan betyda allt från ett vanligt sommaråskväder till orkaner, ligger exempelvis alltid en laddning av mänsklig skuld. Hade det inte varit för vårt köttätande, Thailandssemestrar och bilåkande hade vädret varit lugnt och skönt som förr i tiden, och vi hade sluppit stora skogsbränder. Extremväder har alltså med tiden förvandlats till ett kodord för mänskligt orsakade klimatförändringar – vilken exempelvis Miljöpartiet inte var sena att slå mynt av vid fjolårets stora skogsbrand i Västmanland.

Och det är få om någon som klarar att helt stå emot denna utveckling –jag märker ju själv hur jag väger varje ord som jag skriver på guldvåg numera. Finns det kanske någo i det här inlägget som ställa till problem när det dyker upp i en framtida Goolesökning tro?

Det enda vi kan vara säkra på är att jakten på feltänkare rullar vidare.

Intressant?

Fler om , , ,