Jag har egentligen ganska lite gemensamt med GP:s politiska chefredaktör Alice Teodorescu, som sommarpratade häromdagen och därmed fick det åsiktsindustriella komplexet på landets kultursidor att gå i spinn.

Men en sak har vi gemensamt – det som kallas för klassresa. Bägge mina föräldrar var vad som allmänt brukar kallas arbetarklass, även om jag är fullt på det klara med att min egen resa från en familj av byggjobbare och kommunalarbetare i svensk småstad på 70-talet skilde sig som natt och dag mot Alice Teodorescus uppväxt. Hon, uppvuxen under fattiga förhållanden som barn till  rumänska flyktingar, lyckades mot alla odds ta sig hela vägen genom en tuff högskoleutbildning och hårt arbete upp till samhällstoppen. Hennes resa var längre och jobbigare än min, och hon hade knappast den trygghet som jag själv åtnjöt, med ett skyddsnät som jag visste skulle fånga upp mig om jag föll. I föräldrahemmet stod det alltid ett rum som väntade varje gång jag valde att resa hem och vila upp mig från studierna.

Dock kan jag ändå relatera till just detta klassreseperspektiv, och hur det påverkat mig i livet. Och det var just kring den personliga klassresan som en stor del av Teodorescus sommarprat handlade om – och det som gav upphov till de mest kritiska recensionerna. En kritik som tagit sig ett flertal besynnerliga uttryck – alltifrån argument som att alla minsann inte kan göra en klassresa till att alla inte ska behöva göra en för att duga, till det kanske mest bisarra argumentet: kvinnor som gör klassresor åldras enligt forskarna snabbare och betalar alltså ett skyhögt pris för sina ambitioner. (Underförstått – låt bli.)

När jag läser dessa – ibland påfallande unga – skribenter och deras alster, slås jag av tanken att de kanske inte riktigt bottnar i sina åsikter, att de inte kan relatera till vad det hela handlar om, och texterna blir därför bara en slags stilstudier i vem som bäst kan avfärda betydelsen av Teodorescus upplevelser.  Detta kan i sin tur bero på att få (om ens någon) i det åsiktsindustriella komplexet numera har någon egen klassresa att jämföra med. Många som är verksamma i mediebubblan – numera till stor del förlagd till de centrala delarna av huvudstaden – är ju mer eller mindre födda in i sina yrkesroller, antingen det är via släktband in i underhållningsbranschen, familj som jobbar i TV-huset eller en karriär i politiska ungdomsförbund som startat direkt efter gymnasiet.

Jag erkänner att jag kanske generaliserar här och kan till och med ha helt fel i vissa fall. Men jag är ganska säker på att det är få idag som går från ett mångårigt yrkesliv vid svarven på SKF eller sjuksköterskejobbet på Karolinska till att bli journalist eller politiker. Politiken har professionaliserats i allt större utsträckning – betald nästan uteslutande med skattemedel – medan journalistiken i allt snabbare takt håller på att förvandlas till en slags överklasshobby, reserverad för dem som inte behöver dra in pengar till brödfödan varje dag. Vi kanske inte är där riktigt ännu, men trenden är tydlig. Lägg därtill att utbytet mellan dessa påverkansgrupper blir allt tätare: istället för en press som granskar makten får vi en stor heterogen grupp med åsiktsmaskiner som ena dagen jobbar som granskande journalister, för att nästa dyka upp som pressekreterare i något av de politiska partierna.

Vi har alltså fått en slags politisk-medial adel som är rörande ening om det mesta. Som delar samma gemensamma värdegrund och samma kodord för att beskriva samtiden. Åsiktsmässigt kan man kanske kalla denna bubbla för vänsterliberal, men gemenskapen sträcker sig i realiteten över hela det politiska landskapet från MP till S, M, C och FP. Vilket märkts tydligt på det närmast odelade uppskattning som den unga artisten Zara Larsson fick efter sitt sommarprat (välförtjänt, ska tilläggas). Men det handlar givetvis inte bara om kvalitet – Zara Larsson är en i ”klubben”, medan Alice T är och förblir en utböling.

I denna klubb ses därför klassresenären som något oönskat och lite smutsigt, som något katten släpat in. Någon som kommer och trashar deras trevliga middagsbjudning, pratar alldeles för högt och ställer allmänt jobbiga frågor.

Enklast då att utmåla dem som högertroll, rasister eller husblattar så de håller sig borta.

Intressant?

Fler om , ,