Det har återigen blåst upp till debatt om kändisarnas skattemoral och den ack så svåra konsten att leva som man lär. Denna gång roar sig åsiktsindustrin på Twitter åt musikern Jason ”Timbuktu” Diakité  – som trots sin magnifika svansföring när det gäller att moralisera över svenska företags bristande skattemoral själv visar sig göra exakt samma sak som exempelvis välfärdsföretag som Attendo (om än i mindre skala). Slöseriombudsmannen, Rebecca Weidmo Uvell visar på sin blogg exempel på hur artisten aktivt skatteplanerar för att bolaget han äger (han är i och för sig verksam i flera) i största möjliga utsträckning ska slippa betala skatt.  Han väljer att ta ut en lön som är exakt så stor så att han slipper statlig skatt på 20 procent, och tar ut maximal  aktieutdelning enligt den så kallade förenklingsregeln, 155.000 kr/år – ett belopp som beskattas som kapital med 22 procents skatt istället för lön, där skatten hade blivit betydligt högre.

Jag kan förbehållslöst skriva under på att man ska vara försiktig med att kritisera andra för tillkortakommanden, om man inte själv har ryggen fri. Särskilt om man anklagar företag för ha bristande moral och bete sig som utsugare, när de liksom artisten själv följer de lagar och regler som finns.

Dessutom gör  i princip alla kändisar med eget bolag så här – inkomstplanerar för att undgå skatt – och det är förstås lockande att ta en billig poäng på detta uppenbara hyckleri. Men jag kan ändå vara på sin plats att lyfta blicken en aning.

För det första: Agerandet behöver faktiskt inte innebära att Timbuktu, Jonas Gardell, Henrik Schyffert och alla andra kändisar som skatteplanerar är riktigt  medvetna om vad de gör. För det räcker faktiskt att skaffa ett bra bokföringsprogram (själv använder jag Visma) för att det alldeles på egen hand ska planera bort så mycket av skatteutgifterna som det är möjligt. Det är inbyggt i programmets grundfunktion: vill man betala mer än minimum måste man aktivt instruera programmet till att göra detta.

Vissa kanske väljer att anlita revisor (som garanterat använder samma programvara) och denne gör naturligtvis sitt yttersta för att vederbörandes klient ska få behålla så mycket som möjligt av sina pengar. Det händer förmodligen ganska ovanligt att ett företags revisor får en begäran av sin kund om att se till att det dras lite extra skatt på firmans pengar. Jag skulle till och med gissa att det aldrig händer.

För det andra: Skatteplaneringen behövs. Idag startar fler och fler egna företag – inte för att de vill utan för att de är så illa tvungna om de vill behålla jobbet. I vissa branscher, som mediebranschen där jag själv är verksam, är det i princip ett krav hos många uppdragsgivare att du har egen firma och kan fakturera ifall du ska få några jobb. För en arbetsgivare är denna utvecklingen rena drömmen. En f-skattare kan inte åberopa någon minimilön, inga krav på semester, ingen anställningstrygghet, inga pensionsförmåner – och hen kan sparkas ut på direkten utan vare sig orsak eller uppsägningstid.

Det har alltså skapats ett slags f-skatteproletariat, framför allt i våra storstäder, med människor som hankar sig fram under extremt otrygga förhållanden. Och för dessa är varje intjänad krona som kan sparas som buffert viktig.

Det finns sålunda goda anledningar till att egna företagare ges möjlighet till andra skatteupplägg än vanliga löntagare. Den som driver enskild firma eller aktiebolag har i princip inget socialt skyddsnät i närheten av det som en tillsvidareanställd med kollektiavtal åtnjuter. De flesta som rasar och blir indignerade när de ser hur en artist eller kändis drar in ”miljonbelopp” till sitt företag, reflekterar inte heller över att en miljon i fakturerade inkomster inte är särskilt mycket. När lokalkostnader, utgifter för inventarier och maskiner, egenavgifter, löneskatter och pensionsavgifter är betalda återstår det på sin höjd ett par hundra tusen att betala ut i lön.

Här några av de förmåner tillsvidareanställda tar för givet, men som f-skatteproletariatet saknar: 

  • Egenföretagare har ingen anställningstrygghet, och kan vilken dag som helst bli av med sina uppdrag – exempelvis om den tv-kanal vederbörande arbetar för tycker att hen skrivit något dumt på sin Facebooksida.
  • Semester – åtminstone på sommaren – kan egenföretagaren glömma. Arbetar vederbörande inom exempelvis media är det just på sommarhalvåret hen har någon vettig chans att få ett par veckors sammanhängande jobb och därmed kunna fakturera tillräckligt för att klara sig under den långa dödperioden som följer fram till nyår.
  • Sjuk? Bered dig på att jobba ändå, som egen företagare får du ändå betala själv för de första två veckornas sjukdom (om du har aktiebolag) alternativt den första veckan (enskild firma). Det finns olika sätt att komma ner i ett lägre antal karensdagar, men då får företagaren betala betydligt högre sociala avgifter än de dryga 32 procent som är standard. De flesta företagare väljer därför istället att teckna privat sjukförsäkring – snordyr – eftersom de vet att samhället inte ställer upp när det gäller. För tillsvidareanställda gäller det omvända – många kollektivavtal har extra förmåner vid sjukskrivning och föräldraledighet – vissa arbetsgivare fyller upp ersättningen till nära 100 procent av lönen för en anställ som är hemma med barn. Det kan egenföretagaren bara drömma om.
  • Pension får företagaren kanske nån gång, men den blir sannolikt så liten att hen inte har råd att sluta jobba vid 65. Eller 67. Eller nånsin.  De lagstadgade sociala avgifterna som företagaren betalar täcker bara inbetalningar till den låga, statliga pensionen, tilläggspensioner som ITP/ITPK och andra kolllektivavtalade tilläggspensioner –  som kan uppgå till flera tusen kr i månaden men inte syns på lönebeskedet – kan egenföretagare bara drömma om. Eller ser hen till att sätta av 3000-4000 kr i månaden till en privat pensionsförsäkring.  Visa mig den småföretagare som har råd med det.
  • Köpa hus eller lägenhet? Högst tveksamt. Som egenföretagare med skiftande inkomster år från år, kommer det att blinka ilsket rött när banken gör en kreditupplysning. Därför är en förutsättning att du har tillräckligt med kapital att skjuta till av sparade pengar om du vill göra bostadsaffär.
  • A-kasssa? Glöm. Som egenföretagare ses du med stor misstänksamhet av de flesta fackliga organisationer. Det finns arbetslöshetskassor som riktar sig till småföretagare/f-skattare, men de flesta kräver att du lägger ner firman om du vill ha ut ersättning. Saknar du uppdrag en månad eller två och måste försörja barnen gäller det alltså att du har pengar undanstoppade, kan låna av släkt och vänner – eller lägger ner verksamheten.

Jag kan fortsätta den här uppräkningen ett tag till, men bottom line är att det finns flera naturliga och starka skäl till att företagare tillåts – och måste – spara till en buffert. Detta kan ske via aktieutdelning – eller genom att låta kapital stå kvar i firman till lägre beskattning. Riskerna med att driva företag är stora, och det allmännas skyddsnät så stormaskigt att man helt enkelt är tvingad att ha ett sparkapital den dagen det gapar tomt i orderböckerna.

Därför vore det inte bara fel, utan direkt dumt, för en företagare att betala mer skatt än nödvändigt – och avstå från att plocka ut den utdelning man har rätt till.

Dock vore det som sagt lämpligt om alla som ger sig in i debatten om bristande skattemoral faktiskt tar reda på hur fakta ser ut innan man börjar anklaga varandra. Oavsett om man heter Jason eller bara är en helt vanlig Twittermedborgare.

(Bio: Själv f-skattare under flera år, numera priviligerad och tillsvidareanställd.)

Intressant?

Fler om , ,