I debatten om den europeiska flyktingkrisen, där tusentals migranter dagligen tar sig in i EU via unionens södra gränser, hänvisas det allt som ofta till den så kallade Dublinförordningen. Denna kom till för att reglera var och hur asylsökande till unionen ska tas emot – på papperet utger sig alltså EU för att ha någon slags gemensam flyktingpolitik. Det är en kraftigt förenklad, för att inte säga helt felaktig bild av vad förordningen faktiskt innebär – en feluppfattning som dessutom kommuniceras av våra höga ministrar.  Enligt den gängse bilden kräver Dublinförordningen att flyktingar ska söka asyl i det ”första säkra land” inom EU som de anländer till. Här ska de asylsökande identitetskontrolleras och registeras för att sedan kunna ”processas” i systemet.

Fast så är det inte riktigt.

Att Dublinförordningen inte fungerar som tänkt – för att uttrycka sig milt – har de flesta numera uppmärksammat. Men vad många missar – inte minst Stefan Löfven som slängde sig i Aktuellt häromkvällen med oneliners om ”ordning och reda” och ”EU:s ansvar” –är att förordningen egentligen inte kräver någonting över huvud taget. Dublinförordningen är nämligen ytterligare en av alla dessa tandlösa Brysselskapelser, ett avtal högtidligt antaget under stor enighet men som i princip alla inblandade parter lika högtidligt struntar i att följa. Förordningen sällar sig därmed till lång rad av andra EU-fiaskon (Någon som minns hur många stater som faktiskt följde kravet det gamla kravet på maximalt tre procents underskott i statsfinanserna för att vara med i euron?)

En av dem med bäst koll på EU:s stadgar, förordningar och direktiv är Richard North som driver bloggen Eureferendum.com. Han har återkommande skrivit om de missuppfattningar som råder om Dublinförordningen – även i det politiska toppskiktet. Följande är vad som gäller, enligt North:

  • Asylpolitik är inget som EU beslutar om – det är upp till de enskilda medlemsstaterna. Samtliga EU-länder har emellertid skrivit på 1951 års konvention om flyktingars rättsliga ställning, mera känd som FN:s flyktingkonvention, vilken alltså samtliga medlemsländer är bundna av. Stadgan skapades för att ta hand om de miljoner som fördrivits eller förlorat sina hem under Andra världskriget, flyktingar från sönderbombade städer eller tyska områden som annekterats av Sovjetunionen och Polen. Konventionen gällde från början enbart europeiska flyktingar, men i ett tillägg 1967 – det så kallade New Yorkprotokollet – utökades rätten till att omfatta hela världen. Vid denna tidpunkt var det dock ganska odramatiskt att göra denna förändring, människor i Mellanöstern, Afrika och Asien var i allmänhet så fattiga att de inte hade råd att resa någonstans, allra minst till Europa. (FN:s flyktingkonvention finns att läsa i sin helhet här, för den som är intresserad.)
  • Dublinförordningen ålägger att det land dit flyktingen anländer att erbjuda möjlighet att ansöka om asyl – det finns alltså inget tvingande krav på att den asylsökande ska gå med på att låta sig ankomstregisteras. Vill vederbörande söka asyl i ett annat land, har polisen egentligen ingen laglig rätt att hindra honom/henne från att resa vidare.
  • Inte heller får polisen i ett land tvinga en flykting att registera sig och därmed ansöka om asyl i landet. Enligt FN:s flyktingkonvention har var och en rätt att söka asyl i vilket land de så önskar. FN-stadgan, som är överordnad Dublinförordningen, har ingen skrivning över huvud taget om ”första säkra land”.

FN:s flyktingkonvention ligger dessutom som grund för EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna (finns att läsa här) Och för att ändra i en av EU:s stadgar krävs en fördragsändring, något som är en omfattande process som tar åratal. Såsom en ”grundlag” inom EU övertrumfar denna både direktiv och förordningar. Dublinförordningen blir därför mest att se som en rekommendation, vilket vi nu kan observera i praktiken.

Poliser i Italien, Tyskland eller Danmark bryter därför inte mot några lagar alls när de låter flyktingar springa till skogs eller sätta sig på ett tåg till Göteborg – de trotsar bara en till icke förpliktigande EU-förordning utan sanktionsmöjligheter. Så nej – varken svensk, dansk eller tysk polis gör något fel när de vinkar förbi asylsökande på väg till nästa land. Det är istället EU som ställt till det för sig, som vanligt.

De som däremot agerar korrekt i den uppkomna situatioen är den ungerska polisen, som gör vad den kan för att uppfylla vad landet faktiskt avtalat med EU: Att upprätthålla den yttre gränsen mot Schengenområdet. Det vill säga, det som Stefan Löfven kallar ”ordning och reda i flyktingpolitiken”.

Om nu statsministern verkligen vill skapa vill ha ordning och reda på detta område, finns det effektivare sätt än att klaga på den danska polisen. Regeringen skulle exempelvis kunna göra som Storbritannien, som via bilaterala avtal utlokaliserat sin gränskontroll till franska Calais. Det innebär att brittiska passkontrollanter kan granska id-handlingar på inresande innan de sätter sig på ett tåg eller färja över kanalen.

Det hade säkert inte mött några protester hos de danska myndigheterna ifall Stefan Löfven gjort en liknande framställan om att sätta upp inresekontroller på den danska sidan av Öresundsbron. Fast det skulle han förstås aldrig våga göra av rädsla för att bli kallad nazistrasistfascist på Twitter.

Då är det enklare att sparka burken vidare, och kräva att nån annan ska ta sitt ansvar.

Men det kan Löfven nog glömma.

Intressant?

Fler om , , ,