Det började sommaren 2014. Plötsligt började de dyka upp på parkeringsplatsen i Stockholm City – en samling rostiga och nedgångna skåpbilar. Vissa svenskskyltade, andra från Bulgarien och Rumänien, någon enstaka från Tjeckien. Ett par av bilarna stod parkerade i princip dygnet runt,  med tiden blev de fler. Det blev snart tydligt att de åtminstone tidvis användes som sovplatser – vilket i praktiken innebar en parkeringskostnad per bil på flera hundra per dygn (just denna p-plats har dessutom Stockholms högsta parkeringsavgifter).

Några p-avgifter betalades sannolikt aldrig, och vissa morgnar då jag passerade satt de gula p-böterna  i drivor på framrutorna. Men eftersom skåpbilarna antingen var registrerade utomlands eller ägdes av svenska ”målvakter” kom parkeringsbolaget gissningsvis till slutsatsen att det var lönlöst att försöka driva in vare sig avgifter eller böter. Tiden gick och allt färre gula lappar syntes på bilarna. Idag ser jag dem aldrig, inte heller att någon p-vakt längre bryr sig om att lappa bilarna.

Detta kan ses som ett exempel i det lilla på när samhället ger upp. Stockholms stad har i praktiken släppt kontrollen över en central del av City och accepterar att denna yta styrs av två parallella uppsättningar regler: en för fattiga EU-medborgare, en annan för de bilister som har inkomster  och en  adress i landet – och därmed går att nå med påminnelser, inkassokrav och hot om utmätning. De andra är det inte lönsamt att jaga, kostnaderna överstiger sannolikt de potentiella intäkterna.

Också i Borås har också samhället gett upp, i alla fall i en del av staden som heter Norrby. Här har parkeringsvakterna beslutat att sluta lappa bilar sedan de blivit både hotade och beskjutna. Vilket ger effekten att det numera är fritt fram att parkera var och hur man vill  i ytterligare ett av de parallellsamhällen som nu etableras runt om i landet.

Det har också getts upp längs de stora europavägarna, framför allt runt storstäderna. Efter att flera av landets rastplatser tagits över av EU-migranter, väljer myndigheten i frågan – Trafikverket – att stänga dem. I praktiken kapitulerar myndigheten, då det varken finns personal eller pengar tillräckligt för att garantera säkerheten – till exempel har städerskor knivskurits när de försökt städa toaletterna av folk som bosatt sig i dem. Jerry Steen, säkerhetsansvarig på Trafikverket, är oroad av utvecklingen som accelererat på senare tid.

”Ytterst får det konsekvenser för samhället. Kan inte yrkestrafiken ta sina lagstadgade kör- och vilotider så blir det riktiga bekymmer för åkerinäringen. Och fungerar inte transportapparaten funkar ingenting.”

Samtidigt, i ett parallellt universum där människor knegar på och försöker ta sig till jobbet för att klara av att betala de allt högre skatter och pålagor vi har ålagts, har Skatteverket inga problem med att kräva 1470 procent i ränta när trängselskatten kommer in en dag för sent – även om det är myndigheten själv som misslyckas med att ta betalt.

I Landskrona kräver Miljöförvaltningen att KF fastigheter städar upp och ställer ut toaletter på bolagets mark – där det vuxit upp tältläger  – annars väntar böter. Märk väl, inte för dem som ockuperar marken och skräpar ner, utan ägaren. Någon hjälp av myndigheterna med att avhysa dem som ockuperar får bolaget dock inte – det problemet får markägaren själv lösa.

Listan kan göras längre, men vad exemplen vittnar om är framväxten av flera olika parallellsamhällen, med lagar och regler som gäller olika beroende på dels vem du är, dels om det är samhällsekonomiskt och/eller identitetspolitiskt motiverat att upprätthålla dem.

Ännu befinner sig Sverige långt ifrån vad som kallas failed state, alltså en statsbildning där de styrande inte har kontroll över landets territorium (exempel på sådana länder är till exempel Irak och Syrien).  Däremot börjar vi röra oss i samma riktning som Mexiko, Columbia eller för all del europeiska länder som Frankrike, där staten förvisso fortfarande har kontroll över landet, men väljer att överge fler och fler områden där det kostar för mycket att upprätthålla ordningen, både i pengar och polisresurser. Dessa platser tillåts glida ner i våld och laglöshet, de blir no-go-zoner, där våldsmonopolet upprätthålls av helt andra krafter än svensk polis.

Det riskfyllda med att tillåta denna utveckling att fortsätta, är vad de dubbla måttstockarna ställer till med i det allmänna rättsmedvetandet. Förr eller senare börjar folk fundera på varför i hela friden de ska betala skatter och följa lagar och förordningar – sådant som ju helt uppenbart är frivilligt för andra.

Ju fler undantag som våra makthavare och myndigheter beviljar, desto fler kommer att dra slutsatsen att samhället inte längre går att lita på. Att de inte har någon hjälp att hämta den dagen de behöver. Samt agera därefter.

Och ännu en bit av samhällskontraktet smulas sönder.

Intressant?

Fler om , ,