Det är ett stort klimatmöte i faggorna, vilket syns tydligt på mediebevakningen just nu. I vanlig ordning varnas det för smältande isar, havsnivåhöjningar som inom kort kommer att dränka oss (eller i alla fall några stackars små ö-nationer i Stilla havet) och diverse annat elände som följer i spåren av vårt oskick med att äta kött, köra bil och värma upp våra lägenheter.

De senaste larmen kommer från SMHI, som varnar för att Stockholm kan bli hela sex grader varmare mot slutet av seklet. I en annan artikel varnar samma skattefinansierade väderlekstjänst för att det inte kommer att bli några vita jular alls söder om Dalälven. Något som det för övrigt varnades för redan för drygt 10 år sedan i Naturvårdsverkets stora kampanj som gick ut på att det var något konstigt med vädret. Sedan kom ett par år med smällkalla vintrar, och då hävdade samma meteorologer med emfas att det var precis detta som vi kunde förvänta oss i takt med att klimatförändringarna förvärrades.

Nu, efter ett par år med mildvintrar, är det återigen dags att varna för snöfria jular och medelhavsklimat runt Mälaren. Och vetenskapen haltar lika mycket nu som då. Dessa lokala klimatmodeller, som tas fram av SMHI:s Rossby Centre för i runda slängar 22 miljoner årligen, är nämligen ungefär lika exakta när det gäller att förutse temperaturen om 50 år som en dresserad apa som kastar pil på en siffertavla.

Detta är något som de flesta etablerade klimatforskare vet om, inklusive ledande profiler inom FN:s klimatpanel. En av de dessa, Kevin Trenberth (som knappast kan anklagas för att vara klimatförnekare), har avfärdat regionala klimatmodeller som värdelösa – det är helt enkelt för mycket brus, för många naturliga variationer i det kaotiska system som kallas ”väder” för att det ska vara meningsfullt att försöka förutse hur klimatet blir ens i ett område stort som Europa (som bara utgör cirka två procent av jordytan). Och detta leder naturligtvis till den högst befogade frågan – varför ens försöka sig på att göra det på svensk kommunal nivå?

Ett relaterat, allvarligare problem är att nära 100 procent av de klimatmodeller IPCC använder sig av gravt har missbedömt de senaste 15-20 årens temperaturutveckling. Och det är ett urval av just dessa inkorrekta modeller som i sin tur används som underlag för SMHI:s prognoser för framtidens lokala klimat – i Stockholm, Karlstad, Östersund och alla de andra 287 kommunerna i Sverige där det står kommunala staber redo att ta fram handlingsplaner för lokal klimatanpassning med SMHI:s underlag som bas. I Karlstad finns det till och med en ”översvämningsansvarig”.

Det är förstås utmärkt att vi skaffar oss en civil beredskap – något som vi länge saknat – för att möta höga vattenflöden, skogsbränder och stormar, oavsett om de beror på antropocena eller naturliga klimatvariationer. Men de meteorologer som på allvar säger sig veta vilket väder vi kommer att ha år 2065 måste ha någon typ av magisk förmåga att se in i framtiden. Alternativt hittar de på.

När miljöministern kommenterar SMHI:s nya larm i tv och säger att vi ”redan idag ser följderna av klimatförändringarna”, får hon tyvärr inte den naturliga följdfrågan: exakt hur skulle vädret se ut om vi haft ett ”normalt” väder helt utan mänsklig påverkan? Experterna har nämligen inte, trots årtionden av forskning, kunnat separera de naturliga variationerna från så kallade antropogena signaler.

Skulle vi slippa översvämningar ifall vi slutade släppa ut koldioxid? Nej. Skulle de bli mindre allvarliga? Sannolikt inte. Är det trots allt en bra idé att försöka begränsa användningen av kol och olja, bara för att vara på den säkra sidan? Förmodligen, men just nu är alternativen för få och för ineffektiva.

Lennart Bengtsson, Sveriges mest välmeriterade klimatforskare och medlem av Kungliga svenska vetenskapsakademin, har skrivit följande om det futila i att försöka förutsäga Sveriges lokala klimat långt in i framtiden:

Att tolka dessa beräkningar är en stor utmaning för samhället då det knappast är möjligt att göra meningsfulla scenarier för ett så litet område som Europa för de kommande 50 åren och ännu omöjligare att uttala sig om klimatändringar i svenska kommuner. Huvudorsaken är att de kaotiska variationerna är geografiskt omfattande. Baserat på överförenklade beräkningar har det skapats en uppfattning att ”klimatprognoser” för det kommande halvseklet är möjliga genom att presentera enskilda klimatsimuleringar med inte inkluderat klimatsystemets interna variation som väsentligt påverkar regionala trender i nederbörd- och temperatur även för så långa perioder som 50 år. Ännu större variationer inträffar om man också inkluderar ett antal olika klimatmodeller.

Problemet är att experter som Lennart Bengtssson och andra balanserade röster aldrig hörs i den allmänna debatten – inte minst vad det gäller vår framtida energiförsörjning där det ser minst sagt mörkt ut.

Klart är i alla fall att den som säger sig veta hur varmt det blir i Stockholm, Göteborg, Malmö eller Östersund om 50 eller 75 år har ungefär samma chans att pricka in korrekt siffra som den där pilkastande apan.

Den senare hade dessutom varit ett betydligt billigare alternativ, i ett läge där statens finanser blir alltmer ansträngda.

Intressant?

Fler om , , ,