Efter de vidriga terrordåden i Paris, är det värt att notera att Frankrikes president Hollande i princip slutat med att använda ”IS” för att istället gå över till det begrepp som används om mördarsekten i Mellanöstern – Daesh. Något som även USA:s utrikesminister John Kerry gjort. Och nu har debatten också kommit till Sverige – vilket är utmärkt. Oavsett om Daesh betyder någåt annat än IS eller inte.

Fördelarna med att använda den till synes mer neutrala benämningen Daesh – i alla fall för oss i väst – uppges vara att undvika gå terroristernas ärenden, något som vi mer eller mindre omedvetet gör när vi kallar gruppen för Islamiska staten. Daesh må ha ambitionen att etablera en stat, ett kalifat som sträcker sig från Bagdad till Rom, men det är knappast en målbild som vi ska hjälpa till att etablera i våra medier. Daesh är och förblir ett mördarband, som visat stor förmåga att ta livet av obeväpnade civila. Däremot har de inte så mycket att sätta emot när de möter en motståndare som skjuter tillbaka – något som de kurdiska försvarsstyrkorna bevisat gång på gång, nu senast vid befrielsen av Sinjar. Och som den amerikanske försvarsbloggaren Adam Pattersson skrev så sent som i fredags i en djupare analys, är Daeshs chanser till överlevnad relativt små. Vid varje strid Daesh än ger sig in i, blir resultatet nämligen högar av döda – på terroristernas sida  – och det finns sannolikt inte obegränsat med kanonmat att importera från västvärlden för att fylla igen luckorna.

Men det finns fler ord och begrepp som vi också borde tänka på hur vi använder i samband med terrorgruppen.

Exempelvis rapporteras det, trots Daeshs upprepade militära fiaskon och motgångar på nog nära samtliga fronter, ofta om terrorgruppens stora ”militära”  och ”strategiska” förmåga, senast i SVT:s direktsändning från Paris i helgen. Detta är gravt missvisande, eftersom det inte krävs någon större militär förmåga för att skjuta ihjäl obeväpnade konsertbesökare. Dessutom misslyckades tre av terroristerna i Paris med att utlösa sina bombbälten vid rätt tillfälle (något vi givetvis ska vara mycket tacksamma för). Att upphöja självmordsbombingar bland oskyddade och obeväpnade civila till något slags intelligent militär strategi är dels att ge mördarna ett erkännande de inte förtjänar, dels att det etablerar en rädsla för att det är en slags närmast oövervinnerlig fiende vi möter. Vilket faktiskt inte stämmer.

Lika illa är det när tidningar och tv oreflekterat benämner förbrytarna som ”IS-krigare” eller ”ˆIS-soldater”. En soldat mördar inte civila – eller ens sin motståndare om hen inte är tvungen till det.

Olyckligt är också hur vi gång på gång får läsa om hur Daesh avrättat fångar. Detta är inte bara språkligt fel, eftersom en ”avrättning” är en myndighets verkställande av dödsstraff. Den utmäts efter att en förövare ställts inför rätta i en domstol och dömts till döden. (Sedan kan man förstås tycka att det är barbariskt att döma folk till döden över huvud taget, så som görs i USA). Att skära huvudet av  kristna på en strand i Libyen eller bränna fångar levande i burar har inget med avrättningar att göra. Det är bestialiska mord och ska benämnas precis så. Att välja juridiska begrepp som ”avrättning” förminskar dessa barbarers brott, samtidigt som terrorgruppen upphöjs till att besitta någon slags erkänd rättskipande myndighet.

(Observera att The Guardian här väljer att använda det mer korrekta ”mördade”.)

Ovanstående dåd var ett solklart exempel på kallblodigt mördande – precis som det var kallblodiga mördare som slog till i Paris och släckte 100-tals människoliv i fredags. I tv fick vi emmerltid höra att terroristerna skjutit och dödat massor med ”oskyldiga”, vilket också känns som ett märkligt ordval. Det implicerar nämligen att det också borde ha funnits skyldiga på plats – i så fall skyldiga till vad?

(Nu är detta förstås bara ett exempel på hur språket används utan några egentliga analyser av hur orden uppfattas, naturligtvis menar inte SVT:s utsända att det fanns folk som förtjänade att dö.)

Men återigen, orden är viktiga – om de urvattnas riskerar vi att normalisera barbariet. Eller i värsta fall gå terroristernas ärenden.

Det måste vi upphöra med.

Intressant?

Fler om , ,