novus_sd

Grafik: TV4/Novus

Opinionsmätningarna har duggat tätt de senaste dagarna, och utvecklingen av svenskarnas partisympatier har sannolikt inte gjort det enklare för de bägge regeringspartierna att koppla av i julhelgen. Miljöpartiet är nere på Liberalernas siffror, och Socialdemokraterna har passerat Juholtnivån. Samtidigt fortsätter Sverigedemokraterna att växa, och är nu mycket nära både socialdemokraterna och moderaterna – i en av mätningarna var SD näst största parti.

Men det som sannolikt framkallar störst panik hos S, är hur många av det gamla arbetarpartiets egna kärnväljare som det senaste året valt att lämna Löfven för Åkesson. Var fjärde LO-medlem sympatiserar idag med SD, visar mätningarna, och bland män är över 30 procent SD:are. Det vill säga att LO-ordförande Karl-Petter Thorwaldsson idag leder Sveriges största organiserade sammanslutning av Sverigedemokrater. Hur länge dessa medlemmar finner sig i att kallas för nazistfascistrasister och riskera uteslutning kan man fråga sig – detta är i alla fall det enda sätt som fackföreningen så här långt svarat på väljarflykten från moderpartiet till SD.  Istället för att ägna sig åt självrannsakan, skickar LO fram sin egen toppekonom Sandro Scocco att bevisa vilken toppenaffär flyktingkrisen är för landet – och därmed fackets medlemmar – samtidigt som  LO-ledningen lägger miljoner på reklamfilm med budskapet är att SD är rasistfascistnazister. Därmed hoppas ”Kålle” att avhopparna ska skrämmas tillbaka tillbaka till Socialdemokraterna.

Lycka till med det.

För den smutsiga lilla hemligheten är ju att Sverigedemokraterna lockar väljare från LO-kollektivet, eftersom partiet i allt väsentligt står för nära nog allt som varit viktigt för fackföreningsrörelsen i modern tid. Fackföreningarnas själva ranson d’etre har varit och är att försvara sina medlemmars löner och förmåner, och så långt det går stoppa låglönekonkurrens. Det är faktiskt inte så många år sedan som byggfacket skanderade ”go home” vid ett husbygge i Vaxholm där utländsk arbetskraft hyrts in.

Så när det gamla arbetarpartiet, S, i spåren av flyktingkris och hundratusentals nyanlända som måste slussas ut på arbetsmarknaden, så sakteliga öppnar för att skapa en ny marknad av låglönejobb, så är LO-medlemmarna givetvis medvetna om var dessa jobb kommer att hamna – i transportsektorn, i byggsvängen, inom vård- och omsorg, i kommunerna och i restaurangbranschen. Alltså just där som LO har sina största förbund, de flesta med medlemmar som knappast kan betraktas som högavlönade. LO-medlemmarna misstänker, kanske inte helt ogrundat, att regeringspartierna trots löften om motsatsen nu kommer att ställa grupper mot varandra som det heter. Det börjar redan märkas här och där. Att få en tandkäkartid kan på vissa håll nu innebära årslång väntan, och redan idag plockar kommuner bort lägenheter från bostadskön för att ge nyanlända tak över huvudet – något de givetvis måste göra, eftersom Sverige är förpliktigat till att inte ställa människor på gatan. Men vi kommer inte ifrån att svaga grupper kommer att ställas mot varandra.

Detta är naturligtvis inget som riskerar drabba välbetalda samhällsdebattörer och underhållare i Stockholms innerstad, som inte bara kan unna sig ett par extra pizzor och ett tv-abonnemang i månaden, utan dessutom har pengar för att köpa sig både privata försäkringar och bostadsrätter till barnen när det är dags för dessa att lämna boet. Det privilegiet har dock inte sjukvårdsbiträdet i Stockholms ytterområden – hen som litade på att samhällskontraktet gällde och att det allmänna en dag skulle hjälpa barnen att hitta nånstans att bo. Nu etablerar sig insikten om att det kommer att krävas miljoner av egna besparingar.

Så kommer då ett parti som tycker exakt som facket (och S) en gång i tiden gjorde. Som säger sig vilja försvara folkhemmet och välfärden mot yttre konkurrens, som vill stoppa låglönejobben, som vill reglera arbetsmarknaden så att de som redan är inne i systemen försvaras mot dem utanför. Det kanske inte är helt förvånande att många lockas av dessa förenklade budskap – särskilt som inget annat parti hittills visat sig ta oron på allvar.

Ja, Sverigedemokraterna har bruna och nazistiska rötter – det är ett faktum vilket vi påminns om ständigt och jämt – men vid sidan av partiets extrema migrationspolitik är det ett i alla avseenden socialkonservativt parti, inte alls olikt det  Socialdemokraterna var var för bara 20-25 år sedan.

Visst, även Moderaterna har tappat stort till SD – framför allt i valet 2014 – men då ska man hålla i minnet att många socialdemokratiska LO-medlemmar gick över till M under Reinfeldts första år, då Moderaterna sågs som det nya arbetarpartiet. Nu drar de alltså vidare till SD.

Socialdemokraterna och LO har alltså en hel del att jobba med efter julledigheten, för att uttrycka det milt. Till att börja med borde de inse faktum: Att S i praktiken har spruckit och att det nu existerar två ”socialdemokratiska” partier.

Det ena leds av Jimmie Åkesson.

Intressant?

Fler om , ,