Engelska hjälporganisationen Oxfam släpper med jämna mellanrum rapporter om orättvisorna i världen – nu senast i dagarna när organisationen kommit fram till att 62 superrika äger mer än 3,5 miljarder av de fattigaste i världen tillsammans. Chockerande nyheter, vilket givetvis fått vänsterinriktade debattörer att gå i taket. Roffarkapitalismen måste stoppas, de rika måste beskattas!

I verkligheten ligger det inte riktigt till på det sätt som beskrivs i de indignerade ledarsticken – även om man givetvis kan hålla med om att det borde gå att beskatta den rikaste procenten hårdare. Men som bland andra DN skrivit om är beräkningsgrunden tveksam, då den blandar friskt mellan faktiska inkomster och lån. Slutsaten blir att den som lånat pengar till en bostad som sedan sjunker marginellt i pris, alltså vips är fattigare än en bonde i Pakistan som i gengäld inte har några lån alls.

Alla inser vid närmare eftertanke att det är ganska galet att räkna på detta sätt. I verkligheten har ju de flesta fått mer pengar i plånboken – de rikare har blivit ytterligare lite rikare, men i gengäld har de fattigaste fått det oändligt mycket bättre under de senaste decennierna. Den ohejdade roffarkapitalismen till trots, har den extrema fattigdomen halverats mellan 1990 och 2010. Andelen undernärda har fallit från nära 24 procent till 14 på lite dryg 20 år. Och att människor fått det bättre, även i de fattigaste delarna av världen märks inte minst på att allt fler har råd att ta sig till Europa för att söka asyl.

Men i rådande debattdiskurs handlar allt om relativitet. Det är bättre att de rika blir fattigare än att de fattiga blir lite rikare. Bättre att omfördela från en liten kaka – så att alla får det lika dåligt –  än att riskera att de rikare samlar ännu mer pengar på hög.

I vänsterns idealvärld handlar det mesta om att alla solidariskt ska dela knapphet och lidande, förutom då den lilla klick som styr. För denna grupp, den jämlikaste av jämlikar, existerar dock inga sådana begränsningar. För dem existerar inga bostadsköer, och den arbetande klassen ska utan knot finna sig i att solidariskt finansiera ledargarnityrets vidlyftiga leverne. Sådan är socialismen – i praktiken.

Samtidigt är det intressant att notera att just det som alla indignerade tyckonomer ägnar stor upprördhet åt när det gäller Oxfamrapporten, beskrivs som en stor framgång när det handlar om svensk ekonomi. Det var nämligen inte så länge sedan som den svenska konjunkturen av finansministern beskrevs som en ”nyproducerad Tesla” och växte rekordsnabbt – trots kris i flyktingmottagning och stora påfrestningar på de sociala välfärdssystemen.

Den stora BNP-ökningen i slutet av 2015, som var orsaken till alla positiva rubriker för några veckor sedan, berodde dock inte på att det gick bättre för Sverige i allmänhet. Vi exporterade inte mer och folk shoppade inte loss mer än brukligt  – det som drev tillväxten var istället lånade pengar. Staten förde över mångmiljardbelopp från biståndsbudgeten för att betala för flyktingkrisen. Ungefär som ett gigantiskt SMS-lån som  ”stimulerat” ekonomin och därmed satt avtryck i en ökad bruttomnationalpriodukt.

Enligt Oxfams sätt att se på saken har därmed svenskarna i gemen fått det  betydligt sämre, och fattigdomen i landet som en konsekvens av detta ökat. Samtidigt som det alltså ses som positivt för konjunkturen att vi skuldsätter oss allt mer.

Ibland kan det vara svårt att förstå sig på ekonomi.

Intressant?

Fler om , ,