Tittar i efterhand på Publicistklubbens debatt från i måndags, som ställde frågan om det är dags att skrota vad som kallas ”konsekvensneutralitet” i nyhetsbevakningen. Alltså ifall journalistiken ska ta hänsyn till om en viss nyhet eller vinkel riskerar gynna det där partiet alla talar om eller inte. ”Publish and be damned” kallas begreppet ibland på murvelprosa: Om en nyhet eller vinkel är intressant nog för en större allmänhet att publicera, ska den ut – oavsett konsekvenserna .

Uppenbarligen har denna diskussion redan landatinom svensk public service. På något annat sätt är det nämligen svårt att förstå att SVT Gomorron redan dagen efter att 22-åriga Alexandra Mezher knivmördades av en 15-årig ensamkommande på det HVB-hem där hon arbetade, väljer att låta inte bara en utan två gäster att sitta i studion och spekulera i förmildrande omständigheter till dådet.

Först ut var Rikspolischefen Dan Eliasson, som mest i förbigående nämnde mordoffret – innan han raskt gick över till att tala om hur ”förtvivlad” han var för den unge killen som ”begått en sådan tragisk händelse” och frågade sig ”vilka trauman han kan ha gått igenom”. Detta klumpiga och okänsliga uttalande från polismyndighetens  högsta chef har förbigåtts med tystnad i svenska medier – vi har kanske vant oss vid att han ständigt råkar stoppa foten i munnen – men uttalandet uppmärksammades stort i brittisk press (video från Daily Mail ovan). En förtvivlad mamma och pappa har alltså precis fått veta att deras unga dotter knivmördats – men istället för att ringa familjen och framföra sina kondoleanser, väljer Eliasson att leka hobbypsykolog i rikssänd tv och spekulera i orsakerna till mordet. Något han med stor sannolikhet inte vet ett dugg om, därför borde han ha den goda smaken att hålla tyst och låta riktiga poliser genomföra sin förundersökning ifred.

Bara någon timme senare var det dags igen. In i SVT:s morgonstudio  kliver två nya gäster: Veronica Magnusson, förbundsordförande för Vision, och Musse Hosseini, ordförande för Sveriges ensamkommandes förening. Den senare kom snabbt fram till en förklaring på det tragiska knivdådet: Bristande engagemang och kunskap hos personalen på HVB-boendena. En personal som beskrevs som ”inkompetent”, inte lyssnade på barnen och inte brydde sig om att förstå deras bakgrund eller kultur.

Alltså en slags victim blaming (om än omedvetet) som förbigicks utan några som helst ifrågasättanden från programledarna. Kroppen efter unga Alexandra Mehzer har knappt kallnat, och redan är det på något sätt hennes eget fel att hon fick en kniv i ryggen. Jag undrar stilla hur föräldrarna – som själva har rötter i Mellanöstern – känner för Sverige, när både polischefer och medier mitt i sorgen gör sitt bästa för att relativisera mordet på deras dotter,?

Vad SVT istället kunnat fokusera på – framför allt så här tätt inpå dådet – är de verkligt viktiga frågorna. Hur säkerställer vi säkerheten på asylboendena? Och hur är det ens möjligt för ett företag att låta unga tjejer arbeta ensam på asylboendes och HVB-hem, där det ofta pressats ihop ett stort antal unga, arga, frustrerade – kanske också traumatiserade som Eliasson gissar på – män på liten yta. Miljöer som i vissa fall kan beskrivas är rena krutdurkar. Så gott som dagligen rapporteras om bråk, våld och hot – på ett asylboende tvingades nyligen en 10 man stark  polispatrull fly för sina liv efter ett misslyckat försök att omhänderta ett barn som utsatts för övergrepp.

Men en 22-årig tjej tillåts alltså jobba ensam i en sådan omgivning – utan skydd. Det borde vi diskutera mer. Det borde politiker och myndigheter få löpa gatlopp för, men detta drev verkar helt utebli. Slutsatsen är att det egentligen inte är någons fel, utom möjligtvis mordoffrets eget.

Oavsett orsaken till att SVT:s nyhetsvinklingar, kan vi vara säkra om att det knappast gynnar den öppna debatten att bortförklara och relativisera brutala mord på unga tjejer. Inte heller lär det minska  sympatierna för det där partiet.

Problemet, som jag uppfattade att någon uttryckte det vid Publicistklubbens debatt, är att medierna inte klarar av en situation där ett offer, en representant från en utsatt grupp (i det här fallet ett ensamkommande barn) samtidigt är en förövare. Vi är så vana att automatiskt ta ställa oss på den ”svages” sida, att rapporteringen kortsluts. Vad vi då får är rent bisarra situationer som den i SVT:s morgonstudio.

Där det viktigaste verkade vara att visa sympati för gärningsmannen,  istället för offret.

Kognitiv dissonans, kallas det med ett finare ord.

Något som vi borde försöka vänja oss av med.

Intressant?

Fler om , , ,