Nyligen nobbade Afghanistan Sveriges begäran av landet av att kunna sända tillbaka delar av de tiotusentals ensamkommande barn och ungdomar – företrädesvis pojkar – som kom till Sverige förra året. Den afghanske presidenten Ashraf Ghani, som tidigare oroats för att de unga i stora skaror lämnar landet, väljer här alltså att stoppa sina egna medborgare att  återvända. Presidenten, som i intervjuer beskrivit Afghanistans exodus av den unga befolkningen som ett hot mot såväl stabiliteten i landet – i många provinser hotad av talibanerna  – som Afghanistans ekonomiska och demografiska stabilitet, vill alltså plötsligt inte längre ha hem  stora delar av landets unga, manliga befolkning.

Detta går inte riktigt ihop, och vi kan alltså på goda grunder misstänka att Afghanistans nej egentligen är ett förhandlingsutspel. Presidenten vill helt enkelt ha betalt för vänligheten att låta Sverige (och även Tyskland) flyga tillbaka de tiotusentals unga män som kommit till Europa. Budskapet är – fram med pengarna, om ni vill ha hjälp.

Det kan förstås låta cyniskt, men vi har själv bäddat för denna situation. Så sent som i höstas betalade EU-ledarna 30 miljarder i stöd till Turkiet – i utbyte mot att Erdogans kemidiktatur gick med på stoppa flyktingsmugglarna, täppa igen gränserna österut och låta Europa skicka tillbaka flyktingar som tagit sig över Egeiska havet.

Och i morse meddelade Tyskland att ett nytt återvänderavtal tecknats med de nordafrikanska länderna Algeriet, Tunisien och Marocko. Tyskland kommer att investera miljoner Euro i länderna, i utbyte mot att asylsökande och gatubarn kan skickas tillbaka.

Asylsökande, gatubarn och ensamkommande har alltså blivit en handelsvara. Ett potentiellt lukrativt sätt för korrupta regimer att tjäna pengar på den egna befolkningens desperation. Först tvingas de flyende att slanta upp 100.000-tals kronor för att betala flyktingsmugglare att ta dem till Europa, på en ofta livsfarlig resa. Sedan skickas de tillbaka, ännu fattigare än när de åkte. Men deras regeringar håvar in miljoner på deras olycka.

Att just Tyskland accepterar att människor används som handelsvaror är intressant. Det är ett slags eko av en svunnen tid, som ingen i Berlin borde vara stolt över. I DDR var det nämligen också en lukrativ business för SED-regimen att sälja de egna medborgarna till släktingar i väst. Utresa från DDR var strängt förbjudet (åtminstone västerut) men efter uppnådd pensionsålder var det fritt fram för släkten i Västtyskland att slanta upp ett bunt d-mark, så skickades den åldrade och improduktive DDR-medborgaren over gränsen vid Warschauer Brücke.

Nu upprepas alltså historien, fast åt andra hållet.

Och vi kan vara ganska säkra på att också Sverige kommer att betala. Frågan är inte om, utan när ett avtal sluts, och hur mycket det kommer att kosta.

EU:s hantering av flyktingkrisen blir allt mer bisarr.

Intressant?

Fler om , , ,