eur_1_lores

EUR: Vy från kongresspalatset längs Viale Cività del lavoro mot det kvadratiska Colosseum.

Alla som besökt Rom vet hur plågsamt proppfullt med folk det är i staden, framför allt i de historiska kvarteren – och i synnerhet vid turistmagneter som Colosseum och Forum Romanum.

Hatar man att trängas men ändå gillar Italien – och dessutom hyser en fascination för de mörkare delarna av 1900-talets historia – kan jag varmt rekommendera ett högintressant utflyktsmål, bara lite drygt 20 minuter med t-banan söderut från Termini, till en kostnad av överkomliga 15 kronor. Jag kanske till och med skulle gå så långt som att säga att det är ett av de mest underskattade historiska upplevelserna i hela den italienska huvudstaden – eller kanske i hela Europa.

EUR, som området heter, är namnet till trots inte någon hyllning vare sig till Europa eller den gemensamma europeiska valutan – förkortningen står för Expositione Universale di Roma. Stadsdelen började byggas i slutet av 30-talet på order av diktatorn Benito Mussolini, och mer än 80 år senare står den kvar som det främsta – och sannolikt enda – bevarade exemplet på storskalig stadsplanering enligt fascismens visioner så som de formulerades åren före Andra världskriget. I Berlin raderades alla spår av Hitlers Germania efter krigsslutet, och planerna för Stalins allra mest megalomaniska planer för Moskva hann aldrig lämna ritbordet innan kriget kom emellan.

Men i EUR står Mussolinis fascistiska drömstad kvar, öppen för alla att promenera omkring i.

e42_roma_lores

Områdets ursprungliga beteckning, E.42, står stämplat på gatbrunnarna i området.

EUR, eller E42 som utställningen ursprungligen kallades, var tänkt att stå klar till den planerade Världsutställningen i Rom 1942. Syftet med den nya stadsdelen var dels att fira 20 år av italiensk fascism, dels att förmedla bilden av ett slags återfött romarrike under Mussolinis ledning. Utställningen blev aldrig av eftersom Andra världskriget kom emellan, men en stor del av området hann färdigställas innan dess.

Bakom den nya stadsdelen stod dåtidens mest berömda italienska arkitekter. Under ledning av Marcello Piacentini, Mussolinis chefsarkitekt, anlades ett en bred nord-sydlig boulevard korsad av två öst-västliga avenyer. Dessa flankerades av ett antal monumentalbyggnader, inte helt olika den typ som såväl Nazityskland och Sovjetunionen var förtjusta i vid denna tidpunkt. Men spännvidden i arkitekturen var stor: vissa av byggnaderna var tydligt tillbakablickande, inspirerade av imperiets och antikens Rom – andra var närmast modernistiska i sin design. Ett antal stora parker och torg anlades också, inklusive en konstgjord sjö, och planen var ursprungligen att den breda nord-sydaxeln skulle sträcka sig ända ner till kusten (att knyta samman staden Rom med havet hade varit en mångårig dröm för ”il Duce”).

square_collosseum_lores

Palazzo della civiltà del lavoro, eller ”kvadratiska Colosseum” som det oftast kallas. Den italienska fascismens mest ikoniska byggnadsverk, komplett med citat från Mussolinis tal högst upp på fasaden.

Den kanske mest välkända av de fascistiska märkesbyggnaderna i EUR är utan tvekan Palazzo della civiltà del lavoro (Den arbetande kulturens palats), i dagligt tal oftast kallad ”det kvadratiska Colosseum”. Ett arkitektoniskt mästerverk, på samma gång hypermodern och tillbakablickande. Med sina sex våningar med vardera nio bågar på varje sida, är den en närmast perfekt geometrisk tolkning av Roms klassiska amfiteater. Den riktigt svåra frågan här är förstås om man verkligen kan tycka fascistisk arkitektur är vacker? Och får man verkligen gilla en sådan byggnad? Svår fråga det där.

congressi_lores

Palazzo dei congresso, ritat 1938 men inte färdigbyggt förrän i mitten av 50-talet. Har beskrivits som en slags kvadratisk tolkning av antikens Pantheon…

Inte blir det enklare av att Collosseo Quadrato på alla fyra sidor pryds av ett citat av Benito Mussolini själv. Inskriptionen är hämtad från ett flammande tal som ”il Duce” höll den 2 oktober 1935, där han förmedlade sin vision om den nya italienska nationen, enad under fascismen och den starke ledaren:

”Un popolo di poeti, di artisti, di eroi, di santi, di pensatori, di scienziati, di navigatori, di trasmigratori”

Fritt översatt: Ett folk av poeter, artister, hjältar, änglar, tänkare, vetenskapsmän, av navigatörer och gränsöverskridare (det sista kan också betyda piloter/flygare).

Citatet är i sig ett slags kondensat av drömmen om det fascistiska folkhemmet. Fascia betyder ju kärve, och i Mussolinis idealsamhälle skulle alla ax i denna kärven bidra med att bygga sin del av det nya italienska imperiet – här manifesterat i diktatorns idealstad. De fascistiska ideologerna var övertygade om att en ny guldålder väntade för Italien, och att landet hade en nyckelroll att spela i det återuppståndna imperiet, som skulle bli ännu större och mäktigare än det gamla romarriket någonsin var. Och just här, i EUR, skulle det manifesteras för hela världen.

Riktigt så blev det ju inte, redan 1943 avsattes Mussolini och de allierade började storskaliga bombningar av Rom. EUR klarade sig dock relativt oskatt undan de brittiska och amerikanska flygräderna.

eur_workingclass_lores

Arbetarkultur: En mosaik visar en industriarbetare i full skyddsmundering i färd med att tillverka en sköld.

Efter kriget förföll området, och de första åren efter krigsslutet användes byggnaderna främst som evakueringsboende för delar av Roms utbombade befolkning. Först på 50-talet återupptogs arbetet med att färdigställa kvarteren. Ett uppsving kom med de olympiska spelen i Rom 1960, där flera av grenarna  förlades till området – roddtävlingarna hölls till exempel på den artificiellt anlagda sjön i södra delen av EUR. I närheten byggdes även en stor OS-arena, Palazzo dello sport. Åren därefter kompletterades EUR med nya höghus och själlösa betongkaserner i typiskt 60-design. In flyttade stora banker, ett par myndigheter, den italienska posten och energijätten ENI.

Men det som framför allt slår en efter att ha flanerat en stund i EUR, är hur stora likheterna är mellan de olika typerna av ”totalitär” arkitektur som byggdes vid denna tid. Mycket av EURs monumentalbyggnader kunde lika gärna hört hemma i Hitlers Germania – eller varför inte i efterkrigstidens DDR längs den breda Stalinallén. Skilda ideologer, men i mångt och mycket en och samma vision för det tänkta idealsamhället och medborgaren som skulle bära upp allt. Både fascismens och socialismens konst hyllade arbete, vetenskap och teknologi – och på utsmyckningarna runt om i EUR visas arbetets och de fria konsternas hjältar upp på ett sätt som närmast för tankarna till östtysk propaganda från en långt senare tid.  Här finns ”Industritorget” och ”Jordbrukstorget” och mitt i en rondell har uppfinnaren och radiopionjären Guglielmo Marconi fått sin egen obelisk av romerskt snitt, mitt i en rondell.

eur_arch

Reklamaffisch för Världsutställningen 1942 i Rom, med den aldrig färdigställda E42-bågen i blickfånget.

Men den mest berömda byggnaden i EUR är emellertid den som aldrig blev av –en gigantisk, 200 meter hög båge som skulle spänna över den södra infarten till stadsdelen. Bågen var det stora prestigeprojektet i E42, ett projekt som visades upp på otaliga affischer och annonser i slutet av 30-talet. Problemet var att ingen riktigt var säker på hur denna gigantiska konstruktion skulle realiseras och arkitekterna höll fortfarande på att bråka om materialval och byggteknik när kriget kom. Planerna på den gigantiska ”triumfbågen” har emellertid återuppväckts flera gånger genom åren – så sent som 2009 fanns det seriösa förslag på att göra verklighet av det gamla skrytprojektet.

Men då var redan finanskrisen i full gång.

E42-bågen blev dock verklighet till slut – men på en helt annan plats i världen. Den finsk-amerikanske arkitekten Eero Saarinen blev uppenbarligen så inspirerad av Mussolinis triumfbåge att han ställde upp med idén i en designtävling 1948.  Nära 20 år senare, 1967, invigdes Gateway arch – porten till väst – i St Louis, Missouri.

Ja så kan det gå.

Intressant?

Fler om , , ,